ifrågasätter förhållandet

Oj vad svårt! Det första jag tänker på är iaf att du _inte_ ska gifta dig med honom när du känner dig såhär. Men om du ska bryta hela förhållandet eller inte vågar jag inte ge mig in på.

Har han tagit upp ämnet igen? För annars är det bara att hålla tummarna och hoppas att han glömt.. ;) Men jag förstår att det är lite nervöst, tänk om han kommit fram till att han vill svara ja och tänkte kontra med ett "riktigt" frieri när du minst anar det? Tja.. Det bästa är ju (som alltid) att snacka om det, men att kanske lägga fram det på ett mer finkänsligt sätt än "älskling, jag tror inte jag vill gifta mig med dig". Du ska nog mer styra in på att du trivs med ert förhållande som det är och inte känner att ni behöver gifta er. Iaf inte än. På det sättet får du ju mer betänketid för ifall han verkligen är "den rätte" eller ej.

Det första jag tänker e att jag känner igen mig själv i dig, från mitt förra förhållande. Att råda är däremot inte lätt. Men håller med Mastermind, att gifta sig är kanske nog inte rätt just nu. Älskar du honom? Eller är han din vän enbart?

Du har väl hört talas om den berömda sjuårskrisen? *ler* I mitt fall var det dock mer än bara än svacka...jag flyttade från hus å sambo och jag ångrar mig inte idag. Jag fick upp ögonen riktigt när vi började prata barn å bröllop....då kände jag att det inte var rätt...jag ville mer än såJag var som du skrev, bekväm, det var enklast att stanna, därför var jag kvar länge medan det var dåligt.

Men nu var det inte mig det handlade om...två förhållanden är aldrig lika...
Sätt dig ner och fundera...på dina känslor....Har det varit såhär länge eller bara ett tag...för det är ju oxå skillnad...

Önskar dig lycka till med allt, vad det än blir!

Tänk efter vad det är du saknar. Är det en annan person eller är det förändringar i ert förhållande?

Om det är förändringarna som skulle göra skillnaden är det ju värt ett försök.

Som du själv säger "prata, prata och prata". Man måste vara rak och väldigt direkt när man pratar om vad man vill och vad man har för planer med livet på lång och kort sikt. Ett halvårs väntetid är väl en sak men då ska han ju inte bara "känna efter om det känns rätt just då"! Det är ju mycket som han måste fundera på. Om det känns fel att gifta sig kanske man är ihop med fel person?

Det handlar ju om att våga ta förhållandet ett steg till och inte bara genom en bröllopsdag. Man måste vara beredd att verkligen prata igenom vad man förväntar sig av varandra, av livet, av ett äktenskap och åt vilket håll man ska sträva.
Gör man inte det tror jag att risken är stor att allt bara pyser ihop till en hög.

Det är jätteviktiga saker du tar upp och inget jag tycker att man kan avfärda som "gnäll". Det är ju grunden för ert förhållande!! Du har absolut rätt att få veta på vilka premisser din sambo har ett förhållande med dig! Det handlar om ärlighet och öppenhet och respekt.

Ja, som du själv sa...prata!

Jag har fortfarande ingen aning vad det här är, en naturlig svacka eller?

Igår kväll pratade vi iaf. Jag berättade precis som jag kände och till min stora förvåning (och konstigt nog -glädje) så säger han att han har funderat ungefär på samma saker.

Han har ifrågasatt om det verkligen är VI (antagligen satte jag igång hans hjärna också när jag frågade om giftemål i våras). Han har heller inte kommit fram till nånting.

Vi avslutade med att prata om hur bra vi funkar ihop och så låg vi och bara myste i soffan ett bra tag. Bara var tysta och lyssnade på musiken från stereon (det var länge sen vi bara låg å myste sådär).

Vi kom inte fram till nånting men det kändes bra att ämnets tog upp och att vi förstår på nåt sätt var vi är nånstans - i ifrågasättandes och tveksamhetens tid.

Samtidigt känner ju jag att han ÄR en väldigt fin kille och att jag tycker om honom jätte-jätte-mycket.

Jag är inte rädd för att bli ensam om det SKULLE ta slut (fast innerst inne tror jag inte att det kommer att ta slut ändå). Jag vet att det finns massor med trevliga killar där ute och jag har nog inga större problem att få en ny om jag vill (jag är inte rädd att ta kontakt). Men jag skulle tycka att det vore jobbigt att börja om ett förhållande från början med allt vad det innebär..

Jag är inte klokare än, men jag hoppas jag blir det.

(det ska inte va nån idiotisk smiley i mitten av stycket)

Jag är ingen veteran i ämnet (bara 20 så jag har inte hunnit med så mycket än)...

Men jag tror att det är naturligt att stanna upp ibland och fundera över sin situation och om det är vad man vill ha. Det behöver absolut inte betyda att det är något fel, utan är bara ett tecken på att man är en självständig person med egen vilja.

Hur skulle ett liv utan honom kännas? Är det kanske så att ni är ett väldigt bra par som har svackor ibland som alla andra par?

Nu kan inte jag veta hur det är i ditt fall, men nog ger många upp för tidigt?

Sammanfattning: Lyssna till den lilla rösten i ditt huvud som aldrig ljuger.