Har din sambo/man barn sen innan?

Ja, min älskling har tre barn sedan tidigare i åldrarna 4, 7 och 8 år. Jag tycker att de är underbara! Däremot är jag inte alltid lika förtjust i deras mor...hmm! Mina egna barn och min pojkvän har jättebra kontakt och mellan hans och mina barn fungerar det också bra. Mina barns pappa har en ny sambo som inte har barn sedan tidigare. Mellan henne och mina barn kärvar det rejält. Hon är också rätt svartsjuk på den kontakt jag och mitt ex måste ha pga av barnen. Kanske inte helt enkelt när man inte har egna barn och förstår hur det är, vad vet jag? Relationer mellan människor är ju aldrig helt enkelt och man får nog räkna med att det blir en del trassel i styvfamiljer. Fast det ger mycket glädje också, tycker jag!

Jag har 2 barn sedan tidigare, min man har inga. Barnens pappa har ett nytt förhållande med en kvinna som har en son sedan tidigare och de har precis som vi inga gemensamma och heller inga planer på några. Relationerna mellan barnen funkar helt perfekt och så också mellan oss vuxna. Jag umgås med barnens "bonus-mamma" lite grann och barnens nya lillebror brukar vara hemma hos oss om de behöver barnvakt och det händer även att han ringer själv och frågar om jag kan hämta honom efter skolan - mysigt. Jag blir även uppvaktad på Mors dag av denne härlige lille kille och hans idol är min man för han kör MC.

Har förstått att det är relativt unikt att ha det som vi har det och jag anser oss vara lyckligt lottade. Visst händer det att det dyker upp situationer som kräver diskussion och då tar vi dem med en gång och jag känner att ingen av oss är rädd för att säga sitt hjärtas mening.

Jag är glad för att barnens pappa hittat en partner som passar honom och som verkligen bryr sig om och engagerar sig i de barn han hade med sig in i förhållandet samtidigt som vår familj fått tillskottet av en härlig 8-åring.

Spättan
Man önskar att ALLA kunde ha det så . Låter helt underbart att ni kan vara så "vuxna" och få det att fungera.

Tummen upp för sånna som ni . (Hälsa bonus-mamman det också )

Spättan: Va glad jag blev när jag läste ditt inlägg. Så härligt!

Loka:
Jag lovar att jag ska hälsa "bonus-mamman"
men det får bli när hon kommer hem från Thailand där hon tillsammans med mannen och de 3 barnen f.n. befinner sig.

Det är verkligen fantastiskt skönt att det funkar som det gör - för allas skull.
Som vi ser det så har vi vunnit mer än vi förlorat! När barnen fyller år så samlas vi allihop på ett ställe - i regel varannan gång - för att fira och då är ALLA inbjudna. Det innebär att barnens alla föräldrar, mor- och farföräldrar (även de nya bonus-far-och-morföräldrarna), fastrar+mostrar, farbröder+morbröder och alla kusiner kommer och då alltså ALLA bonus-familjemedlemmar också. Det är så härligt för faktum är att ALLA släktingar ställer upp och kommer oavsett om vi har kalas hos oss eller hemma hos barnens pappa och det gör att barnen känner att vi alla bryr oss och finns där för dem trots att deras föräldrar är separerade.

Min man (nuvarande)åker även hem till min f.d. svärfar emellanåt då de har gemensamt intresse och det är också kul att de funnit varandra.

Hej!
Min kille har en dotter sen tidigare. Hon och jag kommer bra överens och det gör även mamman och jag. Men det har tagit mig lång tid att finna min egen roll i det här. De gånger vi haft problem har det handlat om planering. När ska alla ha semester, vad ska vi göra och när ska dottern vara hos än den ena, än den andra. Och den klassiska julångesten med att fara som en tätting på julafton för att alla ska få sitt. Men allt har alltid löst sig till det bästa, och det har väl mest handlat om oro att det inte ska göra det. För min egen del har jag flera gånger känt att min kille och hans ex har planerat och bestämt saker utan att ta med mig i beräkningen. Jag tyckte att han borde ha tagit med mig i besluten, som det var i början så kom han inte ens ihåg att tala om för mig vad de bestämt utan det kom som en överraskning för mig. Men med lite distans så kan jag se nu att jag mitt eget beteende spelar in. Jag visste inte vilken roll jag skulle ta, och var därför lite undanglidande. Ibland var jag väldigt engagerad och ibland så tyckte jag att de kunde sköta sig själva. Han ville väl bara att jag inte skulle tröttna och tycka att hans förflutna skulle bli en beslastning på vårt förhållande. Sen tror jag att han tycker det är lite jobbigt att säga emot sitt ex eftersom det är hon som brukar bestämma mest.....Hursomhelst, när jag började vara mer tydlig och visa framfötterna så tror jag att det blev lättare för alla. Nu när jag också insett att jag inte alltid kan göra alla människor glada hela tiden, så kan jag fokusera på det som är viktigt, nämligen min lilla familj, som innehåller ett bonusbarn som jag får förmånen att leva med. Nackdelen är att man måste ta hänsyn till människor som egentligen inte hör till ens egen familj ibland, fördelarna är så många man gör dem.

Sweetchili:

SÅ kul att höra att det funkar bra för er också. Jag hör alltför ofta talas om motsatsen och tänker då på alla barn som sitter i "soppan" med föräldrar/bonusföräldrar som inte klarar av sina relationer. Tycker att du har ett moget tänkande som f.ö. liknar mitt eget. Visst uppstår det emellanåt situationer som gör kompromisser nödvändiga men försöker alla vuxna sätta barnens väl och ve i första rummet så gynnar det i regel alla parter.

Kram Spättan