Förlåta det oförlåtliga??

Ex 1
Där tror jag inte på något stark eller svagt. Isf mer åt det starka hållet. Han har dödat hennes mamma, men det är fortfarande hennes pappa vad som än händer...

Ex 2 är hemskt! Vem vill fortsätta med en sån kille? Då kan man inte älska sina barn. Även om en person suttit inne för det så finns ju ändå riskerna att det händer igen!

Ex. 1: Reaktionsbildning? Att dottern inte vill medge sina äkta känslor för fadern eftersom detta är belagt med skam och obehag och vänder detta till ett uttryck av kärlek? Eller att hon faktiskt som Bebbsen05 verkligen älskar honom trots allt. Jag tror att äkta ovillkorlig kärlek är den starkaste kraften som finns.
Ex. 2: Kanske en kvinna som vill se mellan fingrarna med det obegripliga och hålla ihop familjen av rädsla. Hon vill inte inse och förtränger det horribla. Hon känner skam för att hon "låtit" pappan skada dottern och sen även skadat honom och "kärnfamiljen" genom att anmäla, samt vill på ett bakvänt sätt gottgöra sin handling genom att göra allt bra igen. Tror säkert att hela familjens öde ligger i hennes händer och har mycket dåligt samvete för alltsammans. Jag anser att hennes handling är stark tagen ur sitt sammanhang men att hennes syfte och motiv visar på en omdömeslös, osäker och svag människa eftersom hon inte är stark nog att göra det som är rätt men svårt.

Vilket svårt och tufft jobb du måtte ha Cassiopeja! //G

Jag är kriminalvårdare..

Jag har inga större problem med att bemöta de intagna oavsätt vad de är dömda för, de är som sagt var redan dömda, det är inte min sak.
Men ibland känns det jobbigt med de anhöriga, särskilt barnen!!

Igår tog jag emot ett telefonsamtal från en liten pojke (10 år) som ringde för att önska sin pappa god jul, pappan sitter inne för att han har misshandlar den pojken! Det skär i hjärtat, jag är nog ganska stark psykiskt tror jag.. Men man är ju inte mer än människa!!

Någonstand är det ju faktiskt så att man inte är mer än manniska, precis som Cassiopeja skriver. Och för oss manniskor ar kärleken både till sina föraldrar och till en partner, så stark att man är villig att förlåta, även om det rent logisk för den som sitter bredvis att karleken till sina barn borde väga tungre än den till sin partner, (ex 2).

I min närhet finns en variant av ex 2. I detta fall utnyttjade mannen, och videofilmade övergrepp på sin förståndshandikappade dotters kompis, även hon förståndshandikappad och det var hans sambo som satte dit honom, men hon har ändå tagit tillbaka honom nu när han kommit ut. Personligen förstår jag inte hur hon kan riskera att han skulle ge sig på deras gemensamma barn, (den andra dottern är från ett tidigare förhållande).

Men troligtvis är det en del i människan som under vissa förhållande längtar så stark efter kärlek och kompanjonskap att allt annat överskuggas. I ex.1 är det nog så att man inte nödvändigtvis behöver ha förlåtit gärningen för att förlåta personen. Och att det kan vara skönt att ha en förälder, eftersom en förälder betyder så mycket för ens personlighet och en koppling till ens barndom.

/Ingrid

Man vet ju inte varför mannen i ex 1 mördat sin hustru. Hon kanske var en förskräcklig människa som satte skräck i hela familjen. Hon kanske misshandlade barnen. Det har inte framkommit. Dottern kanske därför ser det som en "god" gärnning att pappan slog ihjäl mamman.

I ex 2 säger jag bara: KASTRERING och fullstännigt förbud att träffa barn för all framtid. Mamman borde söka hjälp eller mista vårdnaden av barnen.

Så man kan inte sona sina brott och förbättra sig.

"En gång tjuv alltid tjuv" är det det du säger?

Jag tycker det är starkt att mamman anmäler men ändå är beredd att arbeta på att förhållandet ska fungera framöver. Med terapi och vad annat som kan krävas så kanske det faktiskt blir jättebra.

Sen vet jag inte om jag skulle klara av det.