Vågar inte ha sex

Tyvärr kan ju sexet förstöra så mycket i ett förhållande. Du ser, ni har det perfekt annars, men det förstår så mycket bara för en sån sak som sex!

Om du äter p-piller eller ni använder andra skydd så är ju risken väldigt liten att man ska kunna bli gravid! Det hade ju vart en annan sak om han vägrat ha skydd...

Jag tror att du kommit in i en ond cirkel med dessa tankar!
Och om det nu skulle bli så att du blir gravid så finns alltid möjligheten till abort om man verkligen inte vill/kan behålla barnet...

Jag hoppas att du inte tar det här fel, men jag tycker att du ska gå och prata med någon. Jag har själv haft problem inom det området och jag gick och pratade med en jättebra kvinna på RFSU i Stockholm, hon var sexolog och terapeut.

Det tog mycket mod att ta den här kontakten, men efter att ha träffat henne och pratat ett par gånger så försvann mina problem. Mina mentala låsningar försvann helt!

Jag tror verkligen att om jag inte hade gått dit så hade jag och sin fästman inte varit tillsammans idag, det räddade vårt förhållande!

Så ta mod till dig, ring till ett större sjukhus och begär att få träffa t ex en sexolog som kan sådana här saker! Det kan rädda ditt förhållande!

Lycka till, jag tänker på dig!

Ditt problem verkar ju jättejobbigt, nog för att jag vet hur det är att oroa sig, jag kan också få jätteångest ibland innan mensen kommer, men inte alls som du. Du borde nog söka proffshjälp elelr gå och prata med någon läkare om hur lätt/svårt det är att bli gravid och din oro, för det är ju inte bra varken för dig eller för erat förhållande.Annars,om du inte vill ta hormoner, kanske ni kan pröva att använda kombinera flera stycken olka preventivmetoder för ökat skydd: ex: kondom, spermiedödande medel OCH avbrutet samlag under så kallade "säkra" perioder till att börja med, och är olyckan framme och kondomen spricvker och du får ångest över det trots medel etc, så kan du ta dagen efter piller som förhindar ev. embryon att fästa. om ni bvörjar med dessa superskyddade samlag så kanske din oro släpper och ni efter en tid kanske du klarar av att släppa på rädslan? bara en tanke, jag är inte utbildad inom någonting på det här området och vet ingenting egentligen.

Tips på fakta:
www.infomedica.se/artikel.asp

www.vardguiden.se/Article.asp

www.rfsu.se/templates/template_178.asp_Q_number_E_681_A_category_E_127

www.clearblue.info/se/GENPreventivmetoder.cfm

Jag tycker också att du borde prata med någon. Det verkar som att det "låst" sig för dig på något sätt, och oavsett om det gäller sex eller något annat så tror jag att man kan må bra av att få hjälp att låsa upp sig om man hamnar i en sådan situation.

Går det förresten inte att ni tillfredsställer varandra på annat vist (men mun eller fingrar)? Då kan du ju inte bli gravid, och kanske kan din rädsla släppa lite om du istället börjar förknippa den typen av smek med vällust?

Lycka till och hoppas att det löser sig!

Men du. Har du övervägt att det kanske ligger någonting annat bakom din graviditetsångest?

Jag har haft depressioner till och från under större delen av min uppväxt. Och jag har ätit antidepressiva i flera omgångar. Och i båda fallen - depression och behandling - försvinner lusten till sex. I det ena fallet ett symptom, i det andra en bieffekt.

Hur står det till med din egna lust? Kan du tända och vill du ha sex, men undviker det på grund av rädsla? Det finns ju mycket annat man kan göra, utan att det leder till ett samlag. Kyssar och smekningar till exempel. Oralt. Fixar du sådant (jag tycker exempelvis om kyssar och smekningar, men vill inte gå längre än så)?

Sedan till nästa fråga. Jag tippar att det inte hjälper ett dugg hur mycket statistik du läser om hur små riskerna att bli gravid med dubbelt skydd är. Du verkar ha en i det närmaste fobisk inställning. Har du/ni övervägt att gå till en terapeut eller en sexrådgivare som kan hjälpa dig med det?

Smileyn skulle inte vara där...

Du ar inte ensam! Om det nu ar nagon trost. Vi har s*x ca 5 ggr per ar numera pga att jag blev med barn men gjorde en abort for 5 ar sedan, med min man. Sen dess vill jag inte och mar valdigt daligt de ganger vi har gjort det innan mensen kommer trots p-piller. Fobi? Kanske det. Men jag tror snarare att det beror pa att OM jag skulle bli med barn igen sa skulle jag nog inte vilja ha det men jag vet inte heller om jag skulle palla med en till abort. Sa vad ar da lattast for att inte satta sig i samma situation igen? Avhallsamhet. Ibland undrar jag ju om vi ska leva sahar forevigt, men det ar inte vart heller den psykiska stressen ett samlag innebar. Tyvarr.

P.S. Jag hatar inte barn, tvartom, jag vill bara inte ha nagra egna just nu.

jag förstår din ångest. Jag har ett likande problem men inte samma. jag har inte klarat av att ha sex med min sambo under en lång period eftersom jag fått för mig att jag haft någon farlig sjukdom som jag skulle kunna smitta ner honom med, mest troligt HIV. Jag grät mig igenom nätterna och började prata bebisspråk eller städning när han gjorde några närmanden. Min sambo började känna sig oattraktiv och som att jag inte längre älskade honom. Till slut tog jag mod till mig och ringde och bokade tid för ett HIV-test, jag fick svar idag och jag har inte HIV. Det känns otroligt skönt att veta men jag inser att mina problem sitter i huvudet och någon slags terapi borde vara lämplig, ananrs kanske jag ahr en ny sjukdom nästa vecka. Fortsätter jag som förut kommer jag att förstöra vår relation och resten av mitt liv. Svårt att studera med ständig ångest över någonting

Hej här är en till som haft liknande problem. Hoppade över sex helt i nästan ett år. Körde sedan med både p-piller och kondom. Tyckte det känndes ganska bra med dubbla system. Håller nu på att tvinga mig själv att endast lita på min piller (mini-piller och ser till att vara väldigt noga och att ta dem vid exakt samma tidpunkt varje dag). Jag och maken började också bråka om detta och det hela kändes jättejobbigt. Vill absolut inte mista honom så jag känner att jag måste våga lita på mina piller. Kanske borde jag också gå till en sexolog.

Tack för alla råd och tips.

Tyvärr är det nog så att det har blivit en fobi för mig. Jag har mentalt intalat mig att sex är något "farligt". Har aldrig tidigare haft den inställningen i tidigare förhållanden. Jag är snart 30 år och har haft två förhållanden tidigare. Vilket betyder att jag varit ensam i långa perioder, då jag längtat efter ömhet och sex. Jag har nu fixerat mig vid min mens och är skräckslagen över att den skulle kunna utebli.

Min sambo och jag försöker dock att ha smeksex. Vilket sker någon gång i veckan, men då påpekar han om att han vill ha "riktig" sex, vilket får mig att tappa lusten en aning.

Min medicin och mitt psykiska tillstånd kan minska lusten, plus att det numera har blivit ett "tvång" att ha sex. Jag gör det ofta för min sambos skull.

Jag borde gå och prata med någon om detta. Men problemet är att min vilja att ha sex minskar för varje dag. Min ekvation har blivit att: har jag inte sex, lika med att jag inte kan bli gravid.

Trots detta har jag varje dag en rädsla för att jag aldrig ska våga skaffa barn. Jag är ju ändå snart 30 år. Jag älskar barn och längtar otroligt mycket efter det. Men så länge jag har ångest och depression så kan jag inte riskera att bli gravid. Jag är rädd för att jag inte ska klara av en graviditet psykiskt.

Hej igen Elvira!

Ditt problem verkar vara mångfacetterat. Du förknippar sex med en dubbel rädsla; dels rädslan att bli med barn, och dels rädslan att du aldrig ska klara av att skaffa barn. Och till detta läggs ångest och krav för att du känner dig skyldig gentemot din sambo. Det är i alla fall så jag uppfattar dig, säg till om jag har fel.

Jag tror att det här problemet är väldigt, väldigt knutet till ditt psykiska tillstånd. Jag hyser en liknande fobisk känsla inför myndigheter när jag är deprimerad, och så fort jag har kontakt med dem får jag panikångest och en nästan panisk besatthet kring våra möten. Och naturligtvis gör jag ju allt för att undvika dem!

Du säger att du har ätit ångestdämpande i ett halvår, vilket jag tycker låter lite konstigt. Vid behandling med SSRI-preparat räknar man att förbättring inträder redan efter en månad (jag började äta Citalopram i mitten av december, jag har fått en rejäl förbättring sedan dess). Jag tycker att du borde prata med din behandlande läkare om att du fortfarande får avsevärd ångest i vissa situationer, du kan till exempel behöva en högre dos eller ett annat preparat.

Hör här: jag tycker inte att du ska ta på dig rädslan för att inte kunna skaffa barn i framtiden. Jag antar att det hjälper föga att jag säger det, men det måste ändå sägas. Ta det från en som har stora erfarenheter av det! En depression läker ut med rätt behandling. Den pågår inte en livstid. Den kan komma tillbaka, men då får man, som jag har insett att jag måste göra, lära sig att känna igen tecknen och stävja depressionen i tid. När man redan har haft en depression ligger man i en riskgrupp, och MVC kan antagligen hjälpa dig med en terapeut för att motarbeta graviditetsdepression, när du känner dig frisk nog för att skaffa barn.

Sedan tror jag att det kan vara en idé att din sambo följde med dig till exempelvis sexrådgivning, så får han också lära sig att handskas med situationen på ett bättre sätt. Omgivningens stöd betyder MYCKET.

Många kramar, och lycka till!

Hej Elvira!

Får jag fråga vilka mediciner du äter?

Precis som Marian skriver får man under en graviditet (och efteråt) särskilt stöd om man har behov av det. Jag har själv varit väldigt orolig för hur det kommer att bli när jag och min sambo ska ha barn eftersom jag mår bra nu med medicinering med citalopram (antidepressivum). Poängen är att man får stöd och hjälp nu förtiden!

Angående din rädsla för att ha sex och bli gravid så måste du prata med någon professionell samtalsterapeut. Din fobi kommer inte att gå över av sig själv utan det krävs ansträngning för att bearbeta det som ligger bakom den. Det är en stor ansträngning från din sida, men glöm inte att det är värt den ansträngningen.

Eftersom du behandlas för ångest och depression har du redan en läkarkontakt som ska kunna remittera dig till en psykoterapeut. Består din behandling i nuläget endast av medicinering? Om det är det, varför är det så?

Många kramar till dig!

/Karin

Hej Marian och Omorfia!

Jag äter precis som ni Citalopram. Tyvärr har effekten av medicinen varit ganska dålig. Jag började med en ganska låg dos och ökade sedan. Tyvärr blev jag väldigt konstig när jag ökade till 2 tabletter om dagen, jag mådde ännu sämre under en lång period och läkaren ordinerade då att jag skulle minska ner igen. I dag äter jag en och en halv tablett varannan dag och en varje dag. Har fortfarande ångest, men inte hela tiden som förut. Har inte kontakt med kurator eller dylikt, då både läkaren och jag konstaterat att köerna är årslånga. Funderar på att istället kontakta barnmorskan på min vårdcentral och utifrån henne komma vidare med en annan kontakt. Men som det känns nu så är sex minsta prioritet, jag vill bara ha lugn och ro och inte oroa mig. Tyvärr och förståeligt så vill min sambo en annan sak. Vilket gör mig ännu mindre villig och mer oroad.