förbrukad kärlek kommer aldrig tillbaka?

Nej det finns nog inga perfekta män, men inte heller några perfekta kvinnor.

Visst kan man återfå förtroendet för någon som gjort en illa, det beror väl på vad som har hänt och vem personen är, men människor ändrar sig hela tiden och få människor är genomelaka. Misstag kan även den bästa göra.
När det kommer till huruvida det är sunt att förlåta så skulle jag vilja säga att det är det om det gör en lyckligare än vad det hade gjort om man lämnat vid svektillfället. Så, så länge man känner sig mer lycklig än olycklig så tror jag att det är sunt.

Jag tror raserad tillit är för evigt raserad, har den förstörts så kommer alltid lite tvivel finnas kvar.

Förlåta kan man göra med nästan allt, men man behöver inte glömma för att man förlåter...

Mitt ex sårade mig djupt och det har jag inte glömt. Han är förlåten, men jag kommer ju aldrig mer ge honom den tilliten han fick en gång.

Ja det är tråkigt när man inte har tillit till sin partner. Jag förlät min partner från mitt hjärta för jag ville att allt skulle vara bra igen. Men han trodde att det var bara i sin ordning att jag skulle förlåta honom. Och han såg det som om det var jag som hade felat men det var han som svikit mig.Han förstod inte det där riktigt bra tror jag. Jag menade egentligen att jag ville förlåta honom för att även han skulle se att jag verkligen satsade på det här. Men han tog det för givet att han behövde inte göra något själv. Tänker alla karlar så tro?

förbrukad kärlek kommer aldrig tillbaka?

"Är det så? Kan man återfå förtroende till nån som trampat en illa på tårna. Hur pass förlåtande är det sunt att vara?"

Nej, det är det inte. Allt är relativt, det beror på vilken situation, vilka människor, varför det tog slut och varför det ska bli ni igen. Man kan återfå förtroende för en människa som inte ljuger, som har svurit ett heligt löfte på att aldrig såra och som kommer att vara trogen. Vad har man annars för val? Är man förälskad och ens älskling lovar det här har man inget annat än att lita på honom tills det i sådana fall brister, något händer. Det är ett vågspel, men vem har sagt att kärlek är lätt?

"Om man är för benägen till att ursäkta saker hur lär man sig stå på sin egen rätt bättre?
Konkreta råd? Vem/vad tar man stöd av utan att bli överdrivet krävande"

Du vet när du har rätt. Du vet det framförallt när det gäller dig själv och det du anser och känner och tycker. Säger du att du för exempel inte tycker om barn, och han säger att det är väl klart att du gör, det gör alla kvinnor, det ligger i deras natur, är det helt uppenbart att han är kvacksalvaren. Du vet vad som är sant när det gäller dig själv! När det gäller honom, vet han bäst, när det gäller andra människor eller allmänna saker och ting, kan ni ha olika åsikter men minst lika rätt bägge två. Ni måste respektera varandras åsikter och inte köra över varandra. Tycker ni olika och aldrig blir sams över detta ting, är det lika bra att ni släpper det om det inte är livsviktigt.

"och hur bra är en relation i verkligeten för att kallas "bra"/tillräckligt bra?"

En bra relation har minst två av följande;
passion - beundran - respekt. Har man alla tre behöver man inte dö för att komma till himlen ;)

Och ingen är perfekt. Jag skrotar det ordet direkt. Perfekt är detsamma som en docka. Symetrisk, och alla positiva egenskaper. Onaturlig. Plastig. Oäkta. Förstår du? Alla människor är utmaningar, även du själv, det gäller bara att komma underfund med sina negativa egenskaper, vara medveten om dem och tygla dem, samtidigt som man ska stråla med sina positiva egenskaper.

Vill du berätta vad det här handlar om? Det hade varit så mycket lättare att veta vad jag ska säga då. Har han svikit dig med någon annan? Eller har han fått dig att må psykiskt dåligt? Att du inte duger som du är? Om det känns bekvämt för dig.

Kickit.

Min älskling svek mig, men han bad om förlåtelse. Varför? Därför att jag blev vansinnig, rasande, ledsen, sårad, upprörd, jag hatade honom nästan. Jag röt åt honom att en blomma och en fet kärleksförklaring var det minsta jag kunde kräva av honom. Samma dag var han tvungen att gå hem från sin skola för han kunde inte tänka, satt och skret ett brev till mig i tre timmar, köpte den dyraste orkidéen i blomaffären, missade spårvagnen, gick i ösregnet, kom hem till mig och överräckte dessa saker. Sedan lämnade han mig ifred så att jag kunde få läsa brevet och ta in vad han känner för mig och varför han gjort som han hade gjort. Därefter förstod jag honom. Sedan tog det några diskussioner ytterligare tills jag förlät honom. Nu börjar jag lita på honom igen.

Det jag vill säga med det här är, att när man sårar någon ska den personen ta mig fan få veta det.

Det jag menar längst ner är, att när man blir sårad ska personen som sårat en verkligen få veta hur man känner :) blev knas.

Man KAN få tillbaka både kärleken och tilliten, men det går INTE av sig självt. Det krävs jobb och jobb och jobb, från båda parterna.

Och jo det finns underbara män där ute och hittar man en som passar ska man hålla hårt i honom, vara rädd om honom och älska honom till vanvett medan tid finns.

Så är det.