Krönika från blivande brud: Varför ska bröllop vara buskis?

Så, innan jag fortsätter vill jag understryka att jag inte är en bitter person som aldrig drar på mungiporna. Men, jag har funderat på något som har slagit mig efter att ha surfat runt i diverse bröllopssammanhang. Det handlar om just skojerier och flams.

Min fråga är: Varför ska bröllop vara buskis?

Okej, låt mig utveckla min frågeställning lite bättre. Eftersom jag skriver artiklar om allt som är bröllopsrelaterat, är ”bröllopslekar” en utav rubrikerna jag har avhandlat. Efter att ha läst artiklar, tips och förslag i forum och Facebook-grupper från andra blivande brudar, tycks en genre vara återkommande; buskis-genren.

Två av de vanligaste bröllopslekarna, är (enligt min research) ”Paketleken” och ”Samtal på bröllopsnatten”. Den förstnämnda går ut på att ett paket slussas runt bland gästerna (med slutdestination brudparet), samtidigt som ett rim läses högt. Paketet ska skickas vidare till den gäst som passar bäst in på attributet som står i rimmet, vilka är i stil med ”personen med de läckraste benen”, ”herrn med sexigast bak”, ”kvällens mest spännande byst” och ”killen som du tror har festens allra längsta… slips.”. Ja, ni fattar. Kul?

Leken ”Samtal på bröllopsnatten” tar nog nästan priset för olustig aktivitet. Här ombeds brudparet att gå ut ur lokalen, och någon (jag antar en toastmaster/madame) informerar gästerna om att det samtal som följer när brudparet kommer in, är det samtal som kommer utspela sig på bröllopsnatten. Sedan kallas det stackars ovetande brudparet in, och ombeds sätta sig rygg mot rygg på golvet utan skor (redan här känner jag bara: Öh nej, inte en chans att jag sätter mig ner med min svindyra brudklänning på ett smutsigt trägolv). Brudparet krokar därefter armarna om varandra och ska nu försöka resa sig upp med gemensamma krafter. Det gästerna sedermera får se är hur brudparet ofrivilligt spelar upp någon slags sketch som anspelar på sex och deras privatliv. Detta eftersom alla gäster tänker att stånket, stönet och dialogen är ”så som det kommer låta på bröllopsnatten höhö”.

Lekar där manliga gäster ihop med brudgummen ställer sig på rad, och där bruden sedan med förbundna ögon ska klämma på allas rumpor för att identifiera sin partner är även det ett populärt upptåg.

Förlåt mig, men jag ser absolut inte det roliga i det här? Snarare en form av förnedring som jag personligen trodde vi hade begravt tillsammans med 90-talets dela-ut-kyssar-i-gräslig-outfit-på-stan-möhippor-och-svensexor.

Jag har även sett förslag på festprogram där man listar ”ord som är omöjliga att säga när man är full” (för att bröllopet går ut på att bli så packad som möjligt?), föreslagna samtalsämnen (snacka om att dumförklara gästerna), och ofta otroligt stereotyp och förlegad syn på manligt och kvinnligt. Ett festprogram som jag hittade via en snabb googling innehöll bland annat detta (hämtat från ett riktigt bröllop för några år sedan):

”Hur man imponerar på en kvinna: Ge komplimanger, presenter, kyssar, spendera pengar på henne, skydda henne…” och så vidare.

”Hur man imponerar på en man: Visa dig naken, ge honom mat, städa”.

Alltså – va? Jag blir illa till mods och uppriktigt ledsen över att så många verkar tycka det här är okej.

Jag känner bara: Suck. Är vi inte bättre än såhär? I min värld är ett bröllop en dag då vi firar kärleken och hyllar brudparet – inte en fyllefest med stolpiga skämt som definitivt inte hör hemma efter millennieskiftet. Och ärligt talat, bröllopslekar? Behövs de ens? En påkostad miljö, god middag med nära och kära, fina tal och dans är väl mer än tillräckligt för att gästerna och brudparet ska ha en helt fantastisk kväll?

Men nu när jag ändå håller på, jag kan väl även lägga in en hint till min egen toastmadame och toastmaster om ni läser detta: Vi skippar paketleken, va?

Kristin Otterstål, ansvarig redaktör Bröllopstorget.se

Kontakt: kristin.otterstal@lifeofsvea.se