Min sambo har gett mig ett ultimatum

Hej på er, tack för allt stöd och alla råd!

Min sambo och jag har varit tillsammans i ca ett och ett halvt år, har varit sambos i ett halvår. Vårt förhållande började med att vi gjorde misstaget att ha oskyddat men avbrutet samlag. Jag oroade mig för att inte mensen skulle komma och höll på att bli tokig på kuppen. När mensen sedan kom, några dagar sent så slappnade jag av. Blev dock efter några veckor mer och mer deprimerad. Vågade inte ha sex igen, trots att jag fixat recept på p-piller och att vi hade kondomer. Jag sökte hjälp på vårdcentralen där jag fick Citalopram utskrivet, började även gå i samtal med kurator. Hon konstaterade att jag i och med oron för att jag skulle ha blivit gravid gick in i en kris. Gick i samtal hos henne under några månader samtidigt som jag varje dag hade panik.

Nu äter jag 40 mg Citalopram om dagen, skrev fel när jag skrev 20 mg. Jag är trött på att må dåligt och att oroa mig hela tiden. Min sambo och jag kan ha sex, men då är det i form av smeksex. Trots detta så oroar jag mig för mensen varje månad.

Jag vet att jag behöver söka mer hjälp, men allt känns bara så hopplöst. Jag förstår min sambo så väl, men känner mig ännu mer panikslagen av ett ultimatum. Ungefär som att vårt förhållande har ett bäst före datum.

Jag är beredd på att ge upp vårt förhållande, för att få lugn och ro och sakta men säkert bygga upp mig själv igen. Jag är snart 30 år och måste börja ta hand om mig själv innan hela livet har sprungit ifrån mig. Jag älskar min sambo, men jag vet inte om jag kan eller orkar kämpa för oss.

Har inte haft tid att skriva på ett tag. Pluggar och har just nu tenta efter tenta.

Nu tjafsar min sambo och jag varje dag. På kvällen när vi lägger oss börjar han, på morgonen när vi vaknar fortsätter han. Jag har försöker säga att det kanske är bäst att vi bryter upp, men han vill inte höra det.

I höst ska han börja plugga på annan ort och jag har föreslagit att han flyttar själv till att börja med. Det är endast tio mil att åka emellan, så vi kan ses på helgerna. Detta för att vi ska få lite distans till varandra och jobba på vårt eget ett tag. Min sambo hatar mitt förslag, men har accepterat det. Han påpekar dock varje dag att om inte jag skärper till mig innan hösten så flyttar han för gott.

Jag vet inte hur jag ska skärpa till mig. Motivationen är i botten. Jag pluggar på högskolan, men vet inte hur jag ska klara av att använda min utbildning. Jag vågar knappt söka några jobb för jag vet inte om jag ska klara av det. Sedan tjatar alla runt omkring mig hur jag ska söka jobb osv. Det känns som om jag går i dvala och allt går på rutin. Många dagar funderar jag på självmord, men vet att jag inte skulle klara av det. Jag känner bara en sådan hopplöshet. Måste dock påpeka att jag hänger med i vardagslivet. Jag går på föreläsningar, umgås med vänner och familjen.

Min läkare på vårdcentralen kan bara erbjuda medicin, köerna är för långa till någon form av terapi. Har gått hos kuratorn, men hon påpekade att jag behövde någon form av terapi, inte samtal. Ska dock stå på mig när jag träffar läkaren i morgon, han måste lyssna på mig och erbjuda mig mer hjälp.

Nu har jag fått en ny medicin utskriven. Ska istället för Citalopram äta Zoloft. Dessutom ska läkaren skicka en remiss till psykoterapi för mig. Ska ha tätare kontakt med läkaren nu för att se hur allt går.

Måste försvara min sambo lite. Han har ställt upp MASSOR för mig. Ingen annan har någonsin ställ upp för mig som han har gjort. Jag förstår att han inte orkar längre, samtidigt som ultimatum oftast inte fungerar. Han har nog svårt att sätta sig in i min situation.

Vi får se hur allt kommer att utveckla sig. Tar en dag i taget nu, kan inget annat göra.