Min sambo har gett mig ett ultimatum

Jag föreslår att du skriver ner ALLT du känner och allt som bekymrar dig på ett papper. Detta tar du med dig till en läkare. Antingen om du pratar med någon inom primärvården eller om det är en psykolog eller liknande. Men skriv upp precis allt, det som du nämnt här också. Oron för att bli med barn, rubbet!

När man träffar en läkare får man ibland totalt hjärnsläpp (plus att det *är* jobbigt att dra sin sjukdomshistoria hela tiden), så då är det bra med den där lappen. I värsta fall kan du lämna över lappen direkt till läkaren och hon/han får läsa den och sedan gå igenom vad som står där med dig, bit för bit så ni löser problemen.

Jag kan förstå att din sambo ställer ett ultimatum, för han vill att något ska hända och tror att utpressning gör att saker händer fortare. Han gör det i någorlunda välmening, men också lite av okunskap. Men samtidigt så tror jag att du ska ta honom lite på orden, inte så att hoten är allvarligt menade, men att det är dags nu att börja riva i det här och ta itu med problemen.

Om du inte vågar ta kontakt själv med en läkare, så be sambon ringa och boka en tid. Han kanske kan följa med och han kan sitta i väntrummet om du vill prata i fred med läkaren. Då känner han också att något händer och han faktiskt kan hjälpa dig med något också.

Våga sträcka ut handen lite, så får du hjälp!

Kram,
Petra

frökenEmelie, vilken pärs! Du verkar ha mycket erfarenheter och har gått igenom ekluten. Det märks att du vet vad du pratar om. Så kramar till dig för att du engagerar dig.

Det som kan också vara bra är om man hittar ett forum (eller mailinglista) med andra som har samma problem. Då kan man känna en viss lättnad och mer hopp i sin sjukdom. Plus förstås att man får miljoner bra tips, precis som frökenEmelie har gett här ovan.

Det är viktigt som du säger att pojkvännen är medveten om att detta inte handlar om honom så mycket (kan det också vara där ultimatumet kommer ifrån?). Men jag förstår att han också kanske känner sig utanför och inte kan hjälpa. Han känner sig frånstötande och oälskad, för att han inte får komma nära sin käraste, på det sätt som man verkligen kommer nära.

Sen kan man ju säga att p-piller + kondomer är så säkert att man måste vara jungfru Maria för att bli med barn isåfall. Men det är svårt när förståndet säger en sak och ens känsloliv säger ett annat. Men det går att programmera om med hjälp av duktiga människor som vet vad de sysslar med.

Lycka till och tack frökenEmelie för att du är så öppen och ärlig! :)

Petra

Hmmm... verkar som han är mycket för "mitt sätt eller inget sätt alls". Jag tycker det var tufft av dig att säga att ni ska bo var för sig när han sticker iväg och pluggar. Det tycker jag tyder på en viss styrka och inte alls så rädd och oföretagsam som du kanske tror! :)

Petra

SYL, visst är det hemskt att leva med någon som är sjuk, men tror du inte det är hemskare för den som ÄR sjuk??

Kan ju också tillägga att det finns människor som *väljer* att leva med människor som är sjuka. Det vill säga de är inte "drabbade", de väljer detta fritt på grund av den kärlek de känner.

Dessa människor (tack min älskade make!) är såna som är villiga att lära sig mycket i livet och som växer med sin uppgift.

Blir lite upprörd över såna som tycker synd om de som måste leva med sjuka, som om många har ett val ens. Dessa personer glömmer oftast bort den som faktiskt *är* sjuk, som liksom är fast i skiten för jämnan. Visst, stackars föräldrar som har ett handikappat barn. Men barnet då?

*mutter*

Petra