Hypokondriker eller?

Det här kommer att bli Pumpa på hal is...

Lever med min sambo sedan 13 år och har det hyfsat bra. Vi har två barn 7 + 2 år. Senaste 4 åren (egentligen 10 år) så har min sambos hypokondri/sjukdom tagit överhanden om förhållandet.
Jag är själv typen som säger "äh, vaf*n, bit ihop. Vilket kanske inte är mycket till hjälp för min sambo. Dessvärre tycker jag själv att hon är typen som känner efter för mycket hela tiden. Hon lusläser ALLT om eventuella sjukdomar som hennes "symptom" kan härledas till. Detta så pass idogt att on ibland sitter 3-4 h vid datorn och lusläser div läkarsidor mm.

Jag lider med henne men har svårt att tycka synd om henne fullt ut då det inte, för mig, verkar troligt att just hon skulle ha drabbats av en suppsjö av sjukdomar. Alla givetvis dödliga...

Detta leder förstås till obefintlig romantik och s6xuellt umgänge helt och hållet på mitt initiativ. Att sedan just själva penetrerandet av vaginan leder till svamp, lukt, klåda mm är mitt fel och minskar därför hennes intresse totalt. Förr gick hon med på sextinian men det slutade vi med sedan hon sa sig få klåda av min saliv och att hon inte ville smitta mig med herpes på snårren.

Många bäckar små blir en hel å. Jag upplever detta nästan värre än mitt tidigare förhållande med en svartsjuk kvinna...

Nu är det b-vitaminbrist och levercancer diabetes och dåligt fungerande njurar tillsammans med hjärtfel... Ja, ni hör ju hur det låter....

Vad som händer är att jag nästan känner mig ensam och som världens värsta typ som inte orkar bry sig mer. Jag har själv besvär men de blir inte lyssnade på. Jag har visserligen lätt att rycka upp mig. Men dett är inte till nån glädje då jag bara packar min egen ryggsäck full med skit.

Skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst.

det enda jag vill är att ha tid ihop med henne och lte romantik. Och att hon VILL det själv. Som det är nu får jag pisk om hag kommer med förslag om romantisk weekend tex. . Men, jag är ju sjuk!!! får jag tillsvar då..

Vaf*n ska jag göra?