DUMPAD=( Hur går man vidare??

ååh.. =( *kram*

Ojojoj. Prata ut (på BT och IRL) är en bra början. Sörj! Men hitta också tillbaka till dig så småningom. *kramar om*

Jag vet att det inte hjälper att säga det men tiden läker alla sår. Jag förstår hur du känner dig. Mitt råd är att umgås mycket med dina vänner och gör saker för att hålla tankarna borta. Att sova över hos någon kan också vara skönt.

Kram....

ojdå, det var inga glada nyheter. Vet ej vad jag ska säga. Han kanske ångrar sig efter ett tag? Är det distansen som knäckte förhållandet? Trots det han säger... kan det vara så??

Ta hand om dig gumman.
Kram
Carma

Nej jag tror inte det. Han tyckte att det var skönt att han fick vara självständig i veckorna. Jag var ju ändå hans första och då kanman inte bara trampa in och taöver hans liv. Jag tror det var nyttigt att göra så...Men nu vet jag varken ut eller in.

Vad menar du med ... "kan man inte bara trampa in och ta över hans liv"?

Jo alltså när man blir tillsammans med en kille som bor själv och som aldrig har haft flickvän förut så kan man ju ta det försiktigt, och inte bara klampa i om du förstår vad jag menar.

Det var nog killen det var fel på.
Min pojkvän hade bott hemifrån ett år när vi träffades, jag var hans första flickvän och nu fyra år senare ska vi gifta oss.
Långdistansförhållanden är alltid svåra, hoppas det känns bättre snart. *kram*

Jag kan inte säga att jag vet precis hur du känner dig, men har varit med om ngt liknande nyss.
Min sambo sedan två år, vi var förlovade och hade satt bröllopsdatum, ville att vi skulle flytta ifrån varandra för att försöka hitta tillbaks, som han sa. Till saken hör att vi har bråkat ganska mycket, och i början av december förra året gjorde jag det man inte ska. Jag snokade i hans mobiltlf. Tyckte han hade förändrat sig och att han vaktade mobilen som en hök. Det visade sig att han hade flera sms från en okänd tjej. Jag konfronterade honom ocfh värsta bråken utvecklade sig. Trots allt det så önskade jag att vi skulle försöka igen. För att göra en lång historia kort, det är i dag slut, vårt förhållande bara "rann ut i sanden". Jag har gråtit floder, svurit, tjatat på honom etc, etc. Men nu, ca 5 mnd efter att jag flyttade ut, och någon vecka efter att jag verkligen insett att det aldrig blir vi igen, så börjar jag se ljusare på livet. Det har också hjälpt att jag för ca 1 mnd sen fick fast jobb efter att bara haft vikariat i 2 år. Till saken hör att jag flyttade från fast jobb, lägenhet och alla mina vänner för att flytta 13 mil bort till hans hemtrakt föpr 2 år sedan.
Men, tillbaka till dig och hur du ska komma dig genom det här, jag tror det är viktigt att prata. Och att skriva har hjälpt mig massa. Har skrivit brev, både som jag gett exen och som jag har sparat själv, om mina känslor och hur dåligt jag har mått. Men i ditt fall vill jag råda dig att spara på breven själv och inte skicka dem.
Jag ringde också till ngt som heter "Kirkens nødhjelp" (bor i Norge), och pratade mitt i natten, då ångesten och behovet att prata var som störst.
Prata med vänner/familj, skriv, träffa vänner, och som ngn nämnde, sov över hos ngn om du har möjligheten. Men se också till att ha lite tid för dig själv, där du pysslar om dig. Ta ett bad, läs en bok osv. Försök att inte vara uppbokad precis hela tiden, kan vara skönt med lite egentid också.
Varför just du råkar ut för det har jag tyvärr inget svar på, men känner verkligen igen mig i den känslan. Vad är felet med mig liksom. Antagligen är det inget fel varken på dig eller mig (hoppas jag:)), men vi har helt enklet inte hittat "den rätte". Men han finns där ute, det är jag övertygad om, och vi kommer hitta honom!
Det här klarar du, du kommer dig genom det. Du är starkare än du tror.
Berätta gärna hur det går vidare.
Stor kram/Anna