Jag håller med ovanstående. Poängen med bröllopet är att fira kärleken och brudparets förhållande. Då tycker jag att brudparet själva kan respektera sina släktingar och vänners förhållanden. Det är en dag i kärlekens tecken och det känns väldigt egoistiskt att bara bjuda ena hälften av ett par. Då är det bättre att inte bjuda alls.
Är det en nära vän skulle jag vara besviken, men till dessa räknar jag bara sex, sju personer och min sambo har ytterligare lika många. Dessa hade jag frågat rakt ut om vi inte pratat om det tidigare, vilket vi troligen hade gjort.
Det händer att personer i bekantskapskretsen gifter sig och alla bröllop blir man inte bjuden till, så är det. Vi känner mycket folk, utöver den innersta kretsen, och kommer inte bjuda alla till festen. Det är dessutom alltid möjligt att bara gå på vigseln, den är öppen för alla. Jag har ingen ångest över att jag måste bjuda "alla", för det är inte möjligt.
det verkar handla om vilka man väljer att bjuda till festen tror jag. Vi vill, som sagt bara ha den innersta kretsen på festen och kommer bjuda resten till vigsel och mottagning. Om respektive till dessa gäster (altså inte innersta kretsen), som vi inte träffat tidigare, vill komma med och fira vår dag känns det som en heder. Vigseln är öppen för alla.
Starkt gjort! Väldigt modigt!
"Som gäst ser jag också det lite symbolikst med vilka man bjuder på ett bröllop. De man vill ska vara en del av ens gemensamma liv i framtiden bjuder man till sitt bröllop. Så resonerar jag inför mitt eget." ligger mycket i det du skriver. Det påminner om vårt sätt att tänka när vi funderat på vilka vi skulle bjuda till middagen.
