Gravid för snabbt!

grattis först och främst.

även om bebben inte var planerat, riktigt planerat, så kommer nog allting gå bra.

vad är viktigt? hus och resa eller bebben...

för mig är valet självklart.

låt allt ha sin gång så löser det sig, ska du se...

Många får höra att det kan ta lång tid att bli med barn men jag känner också många som det gått väldigt snabbt för precis som för er. Kanske kan ni ta pengarna som ni skulle andvänt till drömresan och investera dessa i nytt boende istället. Blir det verkligen så stor skillnad eknomiskt några månader hit eller dit för er. Ni skriver att ni ändå tänkt köpa nytt boende framemot våren. Jobbar ni eller pluggar ni? Kanske kan ni få lite eknomiskt bistånd från era föräldrar? Det är iallfall ganska lätt att få bostadslån i dessa tider. Kanske kan ni vänta nåt år med att börja amortera på lån om ni köper nytt tills ni har en mer stabil eknomisk situation. Hoppas det löser sig.

Vill också säga GRATTIS!! Tänk vilket underverk ni har på väg.

Jag förstår er ångest för att det inte blir som ni tänkt från början, men låt det gå några dagar så ska du se att allt klarnar.

Ni KAN bli med barn, det är ju jätteglada nyheter!

Att bo med en bebis i en pytteliten lägenhet ett tag går också. En kompis till mig berättade om familjen med två(!) barn som tog över hennes 1½a på typ 35kvm...

Hej!

JAg har varit i samma situation. Alla våra vänner har haft svårt att bli gravida och de har fått vänta mellan 1,5 till 4,5 år innan något hänt eller de fått hjälp. De har dessutom varit flera år yngre än jag.

Hur som helst. Jag slutade med mina special-piller och läkaren sa att det skulle dröja _minst_ 6 månader och förmodligen längre innan det borde kunna hända något.

4 månader senare åkte jag in akut till sjukhuset på grund av en tjocktarmskatarr och då upptäckte läkaren som undersökte mig att jag dessutom var gravid!

Så första månaden var jag hemskt dålig pga katarren och var orolig för att jag skulle få missfall, samtidigt som jag inte kände mig ett dugg redo att bli förälder.

Min son Leo valde att titta ut en månad för tidigt. Nu är han 14 månader gammal. Jag är så glad att jag har honom och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han är absolut det mest underbara som någonsin hänt mig, även om jag var totalt oförberedd på honom.

Den biologiska klockan började inte ticka förrän ett par veckor efter det att jag fött honom, och det är svårt att föreställa sig känslan att vara mor till ett barn om man aldrig upplevt det.

Så här ser vår guldklimp ut:
www.familjeliv.se/krypin/mausiii/galleri.php

Eva2
Jag är inte religiös, men jag brukar säga att det är en mening med allt som sker, även om man inte förstår det. För det mesta går det upp för en senare i livet.
Att ni är gravida nu, fast ni inte känner er redo... vad gör det egentligen? Livet är fullt av val och det enda ni (du och din kille) egentligen behöver göra är att planera om er tillvaro. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er!

När jag blev gravid med min son (som idag är 22 år gammal) hade vi slutat skydda oss månaden innan. Jag var så förväntansfull, men jag glömmer aldrig den känsla som "överföll" mig då jag var på mödravården och de konstaterade att jag var gravid (första testen var negativ av någon underlig anledning). Jag fick också lite panikkänsla för nu var det så oåterkallerligt och jag hade ett jättestort ansvar på mig som jag inte på något sätt kunde smita undan. Så kändes det, men det där la sig efter ett tag. Barn är en gåva och tyvärr blev jag inte välsignad med flera, inte ens några bonusbarn då min M2B (mitt andra äktenskap) inte har några. Just nu är inte läget det allra bästa för att få barn, tycker ni, men det kan ni ändra på. Man kan resa med ganska små barn, så skjut på resan något år. Kanske kan ni hyra en lägenhet som är något större än den ni har nu och försöka spara pengar till en bostadsrätt lite längre fram.

Jag läser era inlägg och känner precis som er: Grattis på mig att jag kan bli gravid och väntar ett nytt litet liv.

Trots detta...ja, det kom ett trots detta *skratt* så känner jag mig så snuvad på alla resor som jag har planerat under det kommande året. Och nog inser jag att jag kan resa ett antal månader framöver men mest ledsen är jag så klart över drömresan.

Idag kände jag mig lite lugnare och tog mitt första steg på mammaskap :D Jag gick till apoteket och köpte lite extra vitaminer och tillskott. Så någonstans kanske jag börjar känna mig lite lugnare efter att ha läst era ord.

Eva2
Jag förstår precis hur du känner dig.

Det är jätteläskigt i början att veta att man ska bli förälder. Man vet inte hur man ska klara ansvaret. Efter ett tag blir man istället livrädd att man ska få missfall före vecka 13. Sedan blir man lite lugnare.

Visst kan man känna sig snuvad på en sådan sak som underbara resor, men faktum är att barn ändå uppväger det! Det går bra att resa långt och vara gravid. Man måste t ex inte ta koleravaccin för att man ska till Thailand (eller vart man nu ska). Annars, Vänta lite och res sedan när barnet är några månader.

Du kan om några år till och med lämna barnet hos t ex mormor och morfar i ett par veckor och resa bort. Det blir en garanterad upplevelse för alla inblandade.

Mina föräldrar åkte t ex iväg 3 veckor på en kombinerad semester och arbetsresa när jag var liten och inte 17 led jag av det. Jag hade det sååå bra hos mormor.

Och så går det faktiskt bra att resa med små barn också. När vi reste till Thailand på bröllopsresa, såg vi ett par som hade med sig sin 1-åring och det gick bra.

När vår Leo var 5 veckor började vi resa med honom. Förra sommaren var vi iväg till Idre och vandrade med honom på magen, vi bodde i en sommarstuga i Grythyttan, åkte till Småland och Blekinge och hälsade på vänner och på höstkanten åkte mamma och jag och vandrade i Funäsdalen med lilleman som då var 4 månader.

Det går jättebra att resa med små barn, man behöver bara vara noga med planeringen, så man inte glömmer något viktigt, som blöjor eller napp...

Det är en helt överväldigande känsla att få veta att man är gravid, även om det hela varit väldigt planerat, välkommet och efterlängtat så kommer det ändå upp mycket känslor som man inte varit berädd på, det finns ju ingen återvändå! Sen spökar det ju omkring massor med hormoner i kroppen som gör att man blir ändå mer känslosam..
Visst innebär det en hel del "uppofringar" och förändringar av det tidigare "ensamlivet" när man får barn, men för de flesta är det ändå värt det och man skulle aldrig byta eller ångra sig även om man hade möjligheten!
Mina bebisar är 8 och 10 år nu och nu sitter jag här och undrar var tiden tog vägen och önskar att de inte var så stora och självständiga..*S*

Ni fixar det! Allt blir inte alltid som man tänkt och planerat och tur är väl det ibland!

Eva2, jag kanner precis igen mig i det du sager - for var del slutade vi med piller i julas och jag 'visste' ju att det ofta tar 6-12 manader att bli gravid, sa jag var helt installd pa att inget skulle handa det har aret. Dessutom har ganska manga par i min omgivning haft svart att bli med barn, gatt pa IVF osv, sa jag var ganska saker pa att det skulle handa mig ocksa.

Och sa for fem veckor sen testade jag positivt! Och forsta reaktionen var 'jag ar inte redo' - fick totalpanik nar det helt plotsligt gick ifran 'en vacker dag' till '10 februari nasta ar'! Maste erkanna att jag funderade pa abort en kort stund - inte for att jag vill (ar inte emot det som princip men jag visste ju att det inte var det jag ville), men jag fick san panik over att jag inte var redo, vi som bor sa trangt, bara har en skruttig bil, tank om jag blir arbetslos om nagra ar...?

Nar val chocken och paniken lagt sig kunde jag borja gladja mig, och nu kanns det helt ratt och bara kul. Men det var nagra veckor dar som jag hade lite angest for att livet som jag levt fram tills nu ar over...

Extra surt ar det forstas om man har en dromresa inplanerad - men den kan ni ju ta vid ett senare tillfalle, Thailand (eller vart det nu ar ni ska) forsvinner ju ingenstans utan kommer att finnas kvar om tva-tre ar.
Och huskop hinner ni med ocksa - alldeles i borjan med baby behover man inte sa jattemycket plats (vi kommer att fortsatta bo i en en-och-en-halva den forsta manaden eller tva). Det loser sig alltid! :)

med risk att få stryk

Den dagen jag slutar att skydda mig kommer jag att vara beredd att det finns en chans/risk att jag kan bli på smällen på direkten. Oavsett hur lång tid det tog för mina kompisar...

ja det är ju så att även om det tar lång tid för en del att bli gravida så går det även väldigt snabbt för många med. Så det är jätte viktigt att skydda sig så länge man inte önskar att bli gravid, det borde väl alla förstå!!

Hade jag haft en dröm resa inplanerad hade jag jälvklart skydat mej tills man kommit hem från den.

Sen så kommer säkert detta att bli den bästa "resan" ni kan tänka er.När man vant sig vid tanken. För visst är det underbart att man blir gravid o inte tillhör den skaran som varje månad blir besviken över att ej blivit gravid.

Nu börjar vi båda landa i verkligheten och jag kan till och med prata med min sambo om att vi faktiskt väntar barn.

Självklart så fanns det i bakhuvudet att vi KUNDE bli gravida på en gång men precis varenda en i min vänskapskrets som har barn i dag har fått försöka i nästan ett år - några i flera år - innan de blivit gravida. Så jag har genom majoriteten i min umgängeskrets bara tagit för givet att "det kommer ta tid". Inte en enda i min omgivning har blivit gravida på en gång förutom ett par som verkligen låg i och hade sex varje dag för att de verkligen ville bli gravida. Vi hade sex i vår vanliga tråkiga Svensson-takt och tänkte faktiskt i vår dumhet att framåt hösten kanske men troligen inte för än framåt våren. Till och med min mamma tyckte jag var löjlig som gick och köpte ett gravtest redan första månaden. Men som sagt...sanningen börjar landa och nu känns det spännande att det faktiskt växer något i mig.