Utmattningsdepression

Min mor har utmattningsdepression. Hon har haft det sedan början av 90-talet och hon kommer nog aldrig att bli bra. Arbetsnarkoman är hon minst sagt dessutom. Hon har nog provat allt och alla mediciner, men det som dövar henne mest är trots allt att arbeta och sedan får hon elbehandlingar i omgångar med några månaders mellanrum... Hon tar även antidepressiv medicin och till en terapeut varje vecka.
Hon drar sig undan (jag är förvånad att hon klarade av att komma till vårt bröllop), kan inte längre skriva brev eller författa något eget (men att jobba - översätta tekniska texter går på automatik), har jättedåligt minne (glömmer bort tider mm).

Det är en himla jobbig balansgång, eftersom jag måste umgås med henne både privat och på jobbet. Och för henne är det ingen skillnad (privat och jobb alltså), eftersom hon är egen företagare.

Det enda man egentligen kan göra som anhörig är att hjälpa och stötta och framför allt: _visa förståelse i alla lägen_.

Det är inte lätt att konstant trippa på tå för någon som har en långvarig depression, men det är inte heller lätt för en som har utmattningsdepression, att acceptera att man inte längre klarar av enkla saker som man kunde förr.

Det sämsta man kan göra är att säga åt vederbörande att "ta sig i kragen" eller vända henne/honom ryggen.

Kolla med Försäkringskassan, det finns särskilda behandlingar för utmattningsdepression, t ex i Loka.
Elbehandling (ETC) hjälper ofta bra vid långvariga och svåra depressioner (det är en rätt jobbig behandling, men den ger ofta bra och snabba resultat). Finns på många sjukhus idag.

Som hallonsylt säger, man lever liksom i en kupa och det känns som om man betraktar världen, istället för att leva i den. Panikångest på morgonen är vanligt. Och det känns som om allt är ens fel... Det sistnämnda är jättejobbigt för anhöriga. Att den deprimerade konstant har dåligt samvete och han/hon uppfattas som en martyr. (Då är det inte alltid lätt att trippa på tå.) Jag känner att jag ofta måste väga orden på gultvåg innan jag säger något och tonfallet är viktigt. Där blir det ofta missförstånd. På sistone får jag sällan pratan till punkt, för hon "har redan hört allt och redan förstått" - och jag har inte ens kommit till poängen med det hela och allt blir pannkaka.

Och aggressivitet är jättevanligt hos deprimerade män. Jag tror inte att det är lika vanligt hos kvinnor. De blir nog mer ledsna.

Det är viktigt att din vän fångas upp i tid, innan han brakar helt i väggen. Är det riktigt illa, kan man få blackouter (det är inte kul när man kör bil t ex), delvis förlamning (hände en arbetskamrat till maken, hela hennes högra sida blev förlamad ett tag) och det kan ta sig uttryck i många fysiska problem. Och ju sämre man blir, desto svårare blir vägen tillbaka!