Är det bara jag som ångrat mig?!
Lämna honom!
Jag var i din situation för åtta år sedan.
Jag hade två barn ihop med en kille, som idag är en av mina bästa vänner.
Tyvärr så växte vi ifrån varandra och valde att separera.
Något år senare så träffade jag en ny man, 6 år yngre än jag, och tycke uppstod. Han var väldigt romantisk ("blommorochchokladtypen"). Pysslade om och hjälpte till.
Nog märkte jag ett visst mått av svartsjuka, men då var det mest smickrande på mitt dåliga självförtroende.
Vi förlovade oss.
Vi bestämde oss för att skaffa barn. Detta pga att han hade lite svårt att komma övverrens med mina pojkar. Han bedyrade att, om han fick vara "pappa" så skulle han även tackla styvpapparollen bättre.
Jag var smickrad av att någon kunde vara så otroligt kär i lilla mig, att jag samtyckte. Och såklart ville jag ha fler barn. När jag var 29 och han 23 så föddes min underbara dotter.
Men helvetet började redan innan. Med slit och släng med mig hit och dit. En massa konstiga förhållningsregler för pojkarna. Om hur jag skulle vara emot dem.
När vi låg på BB så skämdes han av att jag inte var sk "förstföderska". Jag fick inte säga att jag hade två barn sedan förut. Pojkarna fick komma och hälsa på sin lillasyster först efter 1 1/2 vecka.
Han slet henne ifrån bröstet, när jag ammade och skrek att han skulle ta henne med sig och flytta.
Han kallade mig HORA när barnen hörde på.
Däremellan så var han den ömsinta man som jag blivit kär i från början. Och då blev jag ju kär tillbaka.
Om han lekte med pojkarna eller var go med dem på andra sätt så var han ju allt det som jag ville ha.
Snacka om känlomässig bergochdalbana!
Jag utplånade mig själv och lät honom styra och bestämma allt. Slagen haglade flera gånger/vecka. Ibland knivhot!
Det tog mig lång tid att förstå att felet inte låg hos mig.
Men mitt definitiva uppvaknande kom när skolkuratorn ringde mig och ville ha ett samtal. Pojkarnas lärare hade slagit larm om att det inte stod rätt till hemma!!
Jag gick till mötet med skolkuratorn. Där bröt jag ihop. Allt kom fram.
Skolkuratorn hjälpte mig med kvinnojouren etc.
När min sambo fick reda på det så höll han på att mörda mig, det är sant.
Det tog mig ytterligare 9 månader att bestämma mig för att ge mig av.
Han sade alltid att ingen annan ville ha mig och mina jäkla ungar. Ändå var han sjukligt svartsjuk!! Paradox!
Idag är jag gift med en underbar man. Han älskar mina barn och de älskar honom.
Pojkarnas pappa och hans nya ingår i vår närmsta umgängeskrets.
Flickan träffar sin pappa varannan helg. Vi pratar inte med varandra idag.
Detta var min story. Den blev lång. Svårt att klämma in 5 år.
Ville bara att du ska känna att, vi är många som vet att det inte blir bättre om du inte gör något drastiskt.
DU är DU och det kan ingen djvl ändra på.
Han förtjänar inte dig!
Det finns bättre.
Ska tillägga att min misshandlare inte har haft ett enda förhållande sen jag gjorde slut för 7 år sedan.
**Kramar** till dig; "ledsnajag"
Berätta hur det går.