Är det bara jag som ångrat mig?!

Jag känner också igen mig i det du skriver. Vi hade dock inga barn ihop, tu nog!
Men jag förstår hur svårt det kan vara att lämna någon även om man innerst inne vet att det är det enda rätta. Jag berättade inte för nån vad som hände eftersom att jag inte ville att nån "skulle tycka illa om" honom. För jag älskade ju honom fast han behandlade mig helt fel.
Precis som Carlssons pling skriver är det ju en berg- och dalbana och i mitt fall så var min dåvarande pojkvän väldigt ledsen, ångerfull och gullig mellan perioderna då han var våldsam, och det gjorde det ännu svårare att gå. Rätt var det var så satt jag och tröstade honom efter han hade slagit mig. Sjukt!
Men nu handlar det här inte om mig och som jag sa hade vi inga barn ihop, vilket är en väsentlig skillnad.
Du vet nog redan att du måste lämna honom, och frågan är väl egentligen hur. Första steget tror jag är att berätta för nån annan, kvinnojouren eller nån vän som du litar på.
Jag vet inte när jag hade lämnat mitt ex om inte vi gemensamt gjort slut efter 5 år. Även efter det ångrade jag mig ibland och trodde inte att jag skulle hitta nån annan att älska och som skulle älska mig. Det tog ett tag, men nu har jag en underbar pojkvän som aldrig skulle göra mig illa! Som nån annan sa, så kommer du att må bättre om du lämnar honom även om det inte känns så just nu.
Jag önskar dig all lycka!!!