världens sämsta blivande fru? (Jättelångt)

Hej allihopa.
Kanske finns någon här som kan hjälpa mig?
Jag har ett stort problem. Jag ska gifta mig med mannen i mitt liv om ett par veckor. Jag älskar honom över allt annat. Vi har två fina barn ihop och ett väldigt harmoniskt förhållande. Han behandlar mig som en drottning och älskar mig massor.
Nu till problemet: min älskare.
jag vet att det låter avskyvärt men jag är beroende av att få träffa honom.
Ni tycker att jag är hemsk, jag vet. Så tycker jag också om alla som kan göra sånt mot den de älskar och jag skulle antagligen inte klara av att min blivande gjorde så. Men låt mig förklara.
För ett par år sedan blev jag våldtagen och svårt misshandlad av flera män. De förstörde mig fysiskt och psykiskt, efter det har min blivande man knappt kunnat ta i mig. Han är så försiktig och frågar hela tiden om allt går bra och är okej att till slut har varken han eller jag lust längre. Han kan inte sluta tänka på det som hände varje gång han är med mig och när han är så tänker jag ju givetvis också på det. Det slutar oftast med att vi inte fortsätter. Om det mot förmodan skulle "gå bra" är det för att jag får se till att verka helt lugn och inte säga något eller göra några häftiga rörelser. Dvs det fungerar för honom.. Vi har pratat med varandra (pratar om det varje gång, men de där bilderna KAN inte försvinna ur hans huvud och det är väl kanske inte konstigt) och gått till personer som ska kunna hjälpa oss, men det blir bara påträngande och tillgjort.
Det här har gjort mig väldigt deprimerad speciellt efter att ha fött barn och kroppen åter inte är vad den borde vara.

Men så för ett par månader sedan träffade jag en kille som jag för länge sedan gick i samma skola som. Vi pratade lite och samma kväll följde han med mig hem. Han hade ingen aning om vad som hänt mig, och för första gången på flera år kände jag mig som en kvinna. Kunde bara slappna av och veta att han bara tänkte på mig. Efter det så blev mitt liv mycket lyckligare, med min blivande kändes allt också bättre. Jag vet ju nu att det inte är mig det är fel på, det är bara hjärnspöken.
Jag har träffat den här killen två gånger till och är en ny människa. Det har min blivande också märkt och vårt sexliv har faktiskt blivit bättre. Jag vet ju att jag kan nu och vågar till och med uppmuntra honom till sex utan att tro att det bara blir pinsamt..
Nu tänker säkert ni alla att jag borde reda ut det med min blivande istället för att söka mig till någon annan men vi har verkligen provat ALLT. Gått till säkert sex-sju olika och pratar om det varje kväll. Det här är det första som haft en positiv inverkan.
Det värsta av allt är att jag inte har dåligt samvete. Jag vill dela mitt liv med min blivande. Vi älskar varandra så mycket. Men jag vet att om han skulle få reda på detta så skulle han bli JÄTTE ledsen. Borde jag berätta ändå?