världens sämsta blivande fru? (Jättelångt)

SÅ här tycker jag:

Du har varit otrogen och det har på något sätt också varit något positivt för ditt förhållande med din man.

Din vilja att berätta... hur stor är den? Är det för att du vill lätta ditt dåliga samvete och få absolution från din blivande man, eller är det för att du tycker att detta kommer att tillföra något i ert förhållande?

Jag tror att du aldrig kommer att kunna få en bra relation till din blivande make om du berättar. Om han blev skadad av att du blev våldtagen och det påverkar hans relation till dig, hur kommer då inte han att må när han får höra att han inte räckte till som älskare och att läka dig när du inte fungerade sexuellt? Snacka om att knäcka karln!

Jag tror absolut på att man inte ska ha hemligheter för varandra, men i vissa fall kanske man måste begrava en hemlighet för att man sårar mer än det hjälper.

Om ditt beslut att vara otrogen var klokt eller inte är en annan fråga. Men nu är saken redan gjord, så det finns inget att bråka om där - man kan inte vrida tillbaka tiden. För hade vi kunnat göra det hade vi också kunnat vrida tillbaka tiden så att du aldrig råkade ut för den där hemska våldtäkten.

Så ransaka dig själv: Berätta för din egen skull eller för din blivande makes skull? Tror du att du skulle förbättra ert förhållande eller förstöra det?

Lycka till med det beslut du tar, oavsett vilket så kommer du alltid att få "lida" för det. Även om det har orsaker som inte är så trevliga.

Petra

Nu är jag kanske lite äldre än vad många är här och min erfarenhet är att det är lätt att döma andra utifrån sig själv. Det är inte förrän man själv varit med några varv och har gått på en del nitar som man kan verkligen döma någon annan. Å när man har lite erfarenhet så dömer man inte andra så lättvindligt, för som det står i bibeln "den som är utan skuld ska kasta första stenen".

Jag tolkar det inte alls som att trådstartaren inte har dåligt samvete för vad som hänt och att hon varit otrogen. Jag tolkar det snarare som att hon i en omöjlig situation kanske valde en lite dum väg, men att denna dumma väg också ledde till något gott - bättre samliv med hennes blivande make.

Jag menar inte att otrohet är något bra eller att det ska uppmuntras, men man kan inte bara döma utan att veta vad det innebär.

Däremot ifrågasätter jag trådstartarens vilja att berätta för sin blivande man om sin otrohet. Är det för att lätta sitt eget dåliga samvete (för så tolkar jag att henne, att hon faktiskt *har* dåligt samvete) eller är det för att hon vill vara 100% ärlig. Är det för att lätta sitt eget dåliga samvete och för att få absolution, så är det stor risk att *hon* mår bättre, men att blivande maken INTE mår bättre, utan ännu sämre.

Det är bara trådstartaren som vet hur blivande maken skulle reagera. Men med tanke på hur han reagerat när det gäller våldtäkten så tror jag att han skulle få riktiga problem, så vida han inte är rätt insatt i de psyiska problem det innebär både för den utsatta och för omgivningen, när det gäller en våldtäkt. Alla reagerar olika och det är lätt för andra att döma och säga "fy vad hemsk du är!".

Trådstartaren antyder själv att hon tycker att hon är en dålig blivande maka... så varför strö salt i såren? Hon straffar nog sig själv rätt bra utan att behöva fördömanden av andra.

Jag har inte varit otrogen mot min make, vare sig före eller efter att vi gift oss. Men så mycket vet jag att glöden och passionen inte finns där varenda dag. Hur man löser det problemet är upp till var och en. Själv har jag mitt sätt, och det skiljer sig nog från andra avsevärt. Men det skulle aldrig falla mig in att döma någon som varit otrogen, för att jag har i andra relationer varit skurken. Jag har också varit den drabbade av otrohet. Jag har sett båda sidorna av myntet och jag vet själv vad jag föredrar. Men det krävs lite livserfarenhet och att man går på några smällar innan man lär sig.

Så döm inte innan ni har gått i den andra personens skor några mil... det är mitt råd till alla inblandade.

Petra