Det är slut.

Det e klart att det känns tomt nu, har man vart med nån så länge, så blir det en vana till slut, så e det med alla par. Det du skall göra är att gå ut med dina vänner så mycket som möjligtoch ha kult. Tro mig, du kommer träffa ngn bara du ser glad ut och är på bra humör.

Börja inte tänka på att "hitta" någon ny redan. Låt den här sorgen få ta sin tid, för det är ju faktiskt en sorg när det tar slut (t.o.m. om man gör slut själv). Hur vill du leva ditt liv nu? Vad prioriterar du när du inte har någon annan att ta hänsyn till? När du vet det och känner dig stark igen, då är rätt tid att träffa någon. När jag bröt upp från min första man mådde jag så dåligt. Det var mycket trassel i mitt liv just då med flytt, dålig ekonomi m.m. m.m. och då längtade jag efter att träffa någon som skulle "ta hand om mig", trösta, få mig att känna mig älskad osv. Som tur är träffade jag ingen då. Jag är en stark människa (man blir det när man har varit med om mycket hemskheter och klarat av dem till något bra) och när jag väl hade "rest" mig igen, så behöver jag inte någon som "tar hand" om mig. Jag klarar mig själv, men det är roligare att vara två - det är en viss skillnad.

Jonnes brud har så rätt!

Du ska se att det ordnar sig, det är självklart att du mår pyton nu, men det _blir_ bättre. Ge dig tid att sörja och du ska se att du går ut som en starkare människa.

Jag trodde också att jag skulle förbli ensam när det tog slut med min stora kärlek, men idag är jag gift (med en annan man)och kunde inte vara lyckligare.

Det finns en mening med allt.

Kram på dig.

Förstår att det är jobbigt för dig! Även om man varit överens om att göra slut, och även om man inte är osams - kanske till och med känns ännu värre när man faktiskt inte ens är osams?!

Det var himla bra gjort av er att inse i tid, att ni inte passade ihop, istället för att som många andra (inklusive mig själv), gå med skygglappar och tänka; det här är bra, vi har så mycket som är bra.

Tänk vad mycket jobbigare det hade blivit om nu hunnit gifta er och ännu värre om ni hade fått barn också. Då är det ju svårare och mer smärtsamt (har jag fått för mig), att bryta upp.

Mina råd är:
Låt det ta tid. (Enligt min fd lärare, som var psykoterapeut ska man vänta minst 1 år innan man involverar sig igen).
Sörj och gråt, så mycket du vill. Älta med kompisarna. Försök göra sånt som är roligt, och sånt du inte gjort på länge. Eller gör nåt nytt! Stick till ett vandrarhem i norrland med en kompis, ett fiskespå, lite mat och en massa vin! Typ

Jag blev själv dumpad för 2 månader sedan och besökte rätt tidigt Mötesplatsen nu har jag varit på några dejter och man har så kul... klart att man saknade honom i början men man kan inte sitta hemma och tycka synd om sig själv... man ska ha roligt.. jag och min fd var ihop i 7 år så egentligen borde jag grävt ner mig enligt många men nä varför? Mitt liv har precis börjat och visst är det väl till för att levas? Kram och lycka till, inom sinom hittar du säkert någon annan.

Det finns nå´n för alla!
Så är det bara.

*styrkekramar*

Hush - vi kan ta varandra i hand du o jag. Jag har (vi)har avslutat ett tre år långt förhållande i dag. Precis som du känner jag att jag inte kan vara lycklig i framtiden m den här personen, samtidigt som jag i bland tänkt tanken att jag kanske ångrar mig om jag hädanefter bara får kyssa grodor. Men jag har haft känslan av att något varit fel SÅ länge nu, o brytningen kom inte en dag för tidigt. Jag tror inte det dröjer många dagar tills vi, både du och jag, uppfylls av en frihetskänsla. Det här fixar du, o jag med.

Marie06: starkt!

Lite sent nu kanske, men...

Jag och exet har träffats några gånger sedan vi gjorde slut samt pratat i telefon varje dag. Det konstiga är att vi är som nyförälskade i varandra igen och vi är mycket, mycket mer öppna med varandra än vi någonsin har varit. När vi var ihop så var vi hela tiden så rädda för att göra den andra ledsen, vilket ledde till av vi drog oss för att ta upp saker som vi ville jobba på i förhållandet. Destruktivt? Ja. Han visste inte hur han skulle bete sig när han var med mig på grund av att jag belv så himla överkänslig av mina p-piller. När jag sedan slutade äta dem och blev "normal" igen så hängde inte han med riktigt just därför att våran kommunikation var helt åt helskotta.

Men nu, när vi bara är kompisar (eller lite mer) så är vi helt ärliga mot varandra och han har äntligen blivit den jag vill att han ska vara. Gissa om vi båda är förvirrade för tillfället. Troligtvis kommer vi att försöka igen om ett tag, men inte förrän båda är säkra på att det är det vi vill.
***

Tack så jättemycket för alla gulliga svar! Känns bra att veta att man inte är ensam.