När den ena blir föräldern och andra..

Måste bara tillägga att han på sistone också blivit väldigt kontrollerande. Han har alltid varit svartsjuk och frågat massa frågor om allt. Men nu sitter han jämnt brevid mig när jag ska göra något på datorn, frågar mig ut om killar på skolan och återger mig undersökningar som visar att kvinnor börjar bli mer otrogna i världen än män.

Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig heller kunna vara det. Det borde han väl fatta efter 5 år? Jag vet inte hur länge till jag orkar förklara allt jag gör. Nuförtiden händer det ofta att jag ryter åt honom att lämna mi dator ifred osv., eftersom hans beteende går mig på nerverna. Det känns som om jag snart inte kan hålla mig inom ramarna, utan bryter ut och måste avreagera mig.

Vad ska jag göra? Har föreslagit familjeterapi åt honom, men han vägrar. Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom alldeles för mycket för att göra det. Han ger mitt liv en viss trygghet, men hans trix gör att jag mår dåligt.

Ibland kanske man måste gå trots att man älskar sin partner, för att klara sig själv. Är det här det liv du vill leva i resten av ditt liv? Orkar du det? Ja, då ska du stanna. Men om du tycker det är jobbigt redan nu, så borde du nog tänka över om han är något att satsa på. Det finns män som skulle älska dig för den du är, som litar på dig och som tycker det är OK att t ex ha djur, att du sitter vid datorn osv, utan att för den skull bli så svartsjuk. Du är värd någon bättre!!!

Jag vet, jag har fått "bättre" erbjudanden från vissa män. Och jag vet att dem aldrig skulle omyndigförklara mig såsom min man gör. Dem skulle dessutom låta mig ha en hel zoo hemma om jag så ville. Ibland önskar jag att jag hade valt någon sådan, men så känner jag mig så otroligt skyldig. Jag är ju gift nu och det känns som om jag bör stå mitt kast. Självklart är det inte såhär jag ville att mitt liv skulle bli!

Varför känner du dig skyldig? Vad då stå sitt kast? Det verkar mer som att det är din man som har förändrat sig sedan ni vigdes och om han leker dr Jekyll och Mr Hyde, tycker jag att han kan göra det för sig själv, utan att förstöra livet för någon annan.

Varför skall du behöva stå ditt kast . Om din man har förändrats under tiden som ni varit tillsammans så kunde du ju knappast förutse att det skulle bli så här!
Och även om han uppvisade de här sidorna redan från början så finns det väl ingen anledning för dig att stanna hos honom om du lider av det?!
Man har ingen skyldighet (och vinner inget på) att stanna hos en människa som gör en illa.

Nu säger jag inte att du borde lämna honom - för det är ju helt upp till dig att avgöra.

Men jag kan bara säga att jag inte skulle stå ut om min sambo började kontrollera mig, bestämde allt och tvingade mig att göra mig av med våra djur. Jag skulle tänka efter både en och två gånger innan jag skaffade något nytt djur (eller barn) med en sådan människa....

kan ni inte söka hjälp? Kanske kan prata med någon utomstående?

Hur ser dina kompisar på er relation? Vad säger dom? Eller är han så där supertrevlig och visar att ni har världens bästa äktenskap utåt? En del svartsjuka män (och kvinnor) kan göra det ibland.

För två år sedan tog jag mig ur ett mycket jobbigt äktenskap präglat av svartsjuka och kontrollbehov från min mans sida. Ditt inlägg Pixelina, är som att höra mig själv från den tiden och min önskan är att du tar till dig ett råd från mig: försök att så fort som möjligt få tag i en psykolog som du kan prata med. Själv väntade jag aldeles för länge pga min egen skeptiskhet samt att jag var (förlåt uttrycket) "miljöskadad" av min man. Jag trodde nämligen att man skulle leva som jag levde, att det var helt normalt. Vi var tillsammans i två år innan vi gifte oss och var sedan gifta i fem år. I början var allt bra, men min frihet blev mer och mer inskränkt. Han hittade några kattungar en gång som han tog hem och det var o.k. helt tills han såg hur jag gosade med dem. Då kastade han ut dem genom dörren av ren svartsjuka. Kontakten med mina vänner blev mindre och mindre eftersom han ogillade det och jag fick ont i magen när jag kände den dåliga stämningen. Jag fick ringa i smyg eftersom han ofta anmärkte på det jag sa eller om jag verkade för glad över att prata med någon och då pratade jag med tjejkompisar eller familjemedlemmar! Killar var det inte tal om att ha kontakt med eftersom de ju bara var ute efter en sak enligt honom. Själv kunde han gå på krogen men jag skulle helst vara hemma eftersom jag skulle vara otrogen annars, trodde han. Han blev också min pappa och jag blev liten, precis som du beskriver. Det var ständiga bråk om jag försökte pressa igenom att göra något som var opopulärt hos honom fast som egentligen var helt normala saker. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst. Jag älskade honom verkligen och gifte ju mig med min drömprins, han hade ju så många positiva sidor som gjorde att jag inte ville döma honom för de felen han hade. Men nu har jag lärt mig att ett förhållande inte alls ska vara på det sättet. Jag är mycket lyckligare sedan jag kom ur det förhållandet. Äntligen är jag tillbaka, naturligtvis efter en kamp - men en väl värd en! Än har jag inte gått in i något nytt förhållande, men har en fantastisk tillvaro där jag kan njuta av livet med allt det jag vill fylla det med: familj, vänner, djur och andra intressen. Jag säger inte att du ska skilja dig (själv ville jag inte höra det och dömde de som sa det till mig) jag hoppas bara på att du kan gå till en psykolog så du får prata ut om din situation. Och du, vänta med att skaffa barn eller hund, tills du har rett ut saker och ting eftersom det annars skulle komplicera situationen ytterligare. Sköt om dig! Kram

"Men nu sitter han jämnt brevid mig när jag ska göra något på datorn, frågar mig ut om killar på skolan och återger mig undersökningar som visar att kvinnor börjar bli mer otrogna i världen än män."

Jag tycker det låter oroväckande, tycker du verkligen ska fundera på om han är rätt för dig.

usch då.. tror att det kommer att bli värre...
Han har ju redan sakta men säkert börjat skära av dig från omvärlden!
Aj, aj, aj....
ens egen inteigritet och personlighet är ju det viktigaste som finns för att man ska må bra med sig själv och sitt förhållande. Tar han bort det för dig, vad har ni då?

Är för tidigt på morgonen för att jag ska kunna hitta några snygga formuleringar.

Pixelina Efter din beskrivning så har jag bara ett enda råd att ge:
Packa vsäkorna, åk därifrån, sök upp en psykolog!

Du är på väg in i något som kan bli mycket obehagligt. Du behöver hjälp att komma ut ur det.
En psykolog kommer kunna hjälpa dig att få ordning på tankar och känslor. Att hjälpa dig att se vad din man gör och är.

Jag anar att om du läst så här långt troligen är jättearg på mig och tycker jag är elak, okänslig, oförstående etc etc.

Jag ber om ursäkt, men mitt råd står fast.
Flytta!

Håller med Ave Maria till fullo!!! (trots att det kan verka hårt!!!)

Jag vet att detta låter drastiskt kanske men jag säger det mer generellt: Ett allt mer ökande kontrollbehov hos en man kan vara de första tecknen på kommande misshandel. Det behöver ABSOLUT inte vara så men det saken är den att man märker inte att man blir mer lydande inför mannen och han kommer med fler och fler krav. Och vips är man helt hjärntvättad och kan inte stå emot alla krav och kontroller utan att känna skuld och annat som han lagt på en.

Tycker att det är underbart att det finns så många som har sån bra självkänsla och säkerhet för sig själv! Att man vet hur man vill ha det är kanske inte så lätt ibland för alla!
Det är skönt och veta att folk kan vara "brutalt" ärliga! Det behövs som väckarklocka! Underbart!

Pixelina;
hoppas det reder upp sig!!!!