Släppa iväg sambon?

Jag har själv flyttat från två olika pojkvänner för att få min utbildning. Nu har min nuvarande pojkvän fått jobb i närheten och vi kan bo ihop. (att det tog slut med första pojkvännen hade inget att göra med att jag flyttade.) För mig går utbildning före sambo, det är ju ändå en begränsad tid det handlar om. Sen tycker jag att man kan försöka hitta jobb på samma ställe, och börja anpassa sig efter varandra. Det borde väl vara värt att vara ifrån varandra i 5 månader, om det innebär att han får en bra avslutning på sin utbildning? Så tänker jag!

Fem månader går på ett kick! Dessutom kanske det kan vara en push för dig att skaffa vänner i nya staden. Har man varann jämt så är det så lätt att bli sittandes hemma men när du pushas kanske det blir lättare att fråga en klasskompis om en fika eller boka en cafédejt med några BTbrudar:D Så himlans viktigt för resten av era liv att du skaffar egna vänner :)

Hmm, förstår hur du tänker. Måste bara återigen påpeka att jag under hela dagarna normalt sett inte kommer att träffa en människa utan bara gå ensam hemma.

En annan sak är att jag redan låtit min sambo gå lite före min utbildning i och med att jag flyttade med honom hit från en annan stad där min utbildning egentligen var bättre. Jag flyttade också ifrån mina vänner.

Vi visste båda att jag skulle kunna bli ensam här utan vänner och sambon gav ett sorts löfte om att han åtminstone inte skulle lämna mig ensam. Jag menar inte att jag ska använda det som någon pekpinne mot honom att han minsann inte får bryta sitt löfte. Det är bara det att vi båda vet och minns att vi resonerade så och han vet att jag offrat en hel del när jag flyttade hit, som han så gärna ville att jag skulle.

Kan han inte komma tillbaka efter ex-jobbet?

Det senaste inlägget var menat till Birgittabruden.

Ellte: Kul att du är positiv. Jag har försökt att skaffa vänner här, men det har liksom hela tiden runnit ut i sanden. Det finns några som det har varit roligt att plugga tillsammans med och som jag gått ut med någon gång. Men sen har det inte blivit mer. Det känns som om jag eller dom blir nervösa och drar sig ur så fort som det verkar som att man verkligen skulle kunna bli kompisar.

Birgittabruden: Om du menar efter de fem månaderna så jo, det kan han väl förhoppningsvis om han inte får jobb där förstås.

Jag kommer att ha ännu svårare att kontakta någon nu eftersom det som sagt är ett individuellt större arbete som ska göras hemma.

Det är en begränsad tid. Och jag tycker inte du skall stoppa din sambo för att du behöver sällskap. Se till att gå lite kvällskurser eller annat så att du träffar folk.

Fem månader går fort och är som sagt en begränsad tid. Dessutom lär du väl kunna träffa honom helger m.m. Du kan inte straffa honom för att du har lämnat din stad.

släpp iväg honom du. under tiden han är borta kommer du få kompisar eftersom du inte är så mycket med honom. brukar funka så. lycka till! =)

Jag kan berätta att när jag och min sambo träffades så var jag på väg utomlands och skulle då vara borta i 1 år och det gick hur bra som helst han hälsade på mig så ofta han kunde så på det året var han hos mig i ca 3 månader sammanlagt och vi är fortfarande tillsammans efter 7 år.

HEJ!
Förstår att det verkligen måste kännas jättejobbigt! Men tycker ändå att du ska "släppa" iväg din kille. Fundera över vilka alternativ ni har och vad det finns för för- resp. nackdelar med alternativen. Om han flyttar se till att aktivera dig. Träna, läs en kvällskurs, ta ett extrajobb, engagera dig i ngn nation (beror kanske på var du pluggar), sitt och plugga på biblioteket eller universitetet etc.

Jag har varit i en liknande situation. Flyttade till Uppsala eftersom pojkvännen pluggade där. När jag väl flyttade dit kom han in på en utbildning som innebar en termin i USA. Men det funkar! När han kom tillbaka bodde vi ihop ett halvår sen var det min tur att plugga utomlands.... Jag tror att det är jätteviktigt att man gör individuella planer och sen försöker kombinera dem så gott det går. Det funkade för oss iaf - nu sju år senare planerar vi bröllop!

Hoppas att ni kommer fram till ngt som känns bra för er båda!

Det är ganska många saker att ta hänsyn till.

Om han blir arbetslös och du pluggar med bara ett par lektioner i veckan, kommer ni båda två att gå hemma. Om ni dessutom inte umgås så mycket med andra finns en klar risk att gå varandra på nerverna.

Är det svårt att få tag på ett exjobb där ni bor är det knappast en god idé att låta bli ett för att det ligger någonannanstans.

Är det långt mellan städerna? När man pluggar kan ju res-budgeten vara något begränsad. Kommer det att bli som veckopendling?

Min man reser väldigt mycket i jobbet (kan vara borta i 4, 5, 6 veckor i streck, hemma bara på helgerna) och Ja, det är urtrist att gå hemma (jag är arbetslös). Det är desto trevligare när man väl träffas. (Det värsta är nästan att man blir lite asocial, man vill ägna helgerna åt varandra och inte träffa så mycket annat folk).

Efter att ha varit arbetslös (mer eller mindre i två år, säger jag: Undvik till varje pris!

Tack så mycket för alla svar. Märkligt vad eniga alla är.

Det börjar nog luta åt att han faktiskt får åka iväg ;) Någon tipsade om att om han jobbar extra länge de flesta dagar kanske han kommer att kunna sluta tidigt någon dag i veckan och då ha möjlighet att åka hit för att sedan åka tillbaka tidigt dagen därpå.

Det kan ju som sagt bli mycket sämre i längden om han inte hittar något annat bra, eller kanske inte får något alls.

Det är ju trots allt bara fem månader, och lite kommer ni ju att träffas under den tiden, eller hur? Jag träffar min pojkvän ungefär en gång i månaden, vi bor så långt i från varandra. Och det funkar för oss, fast det kan vara jobbigt ibland. För er handlar det ju om fem månader. Angående att du kommer känna dig ensam: Se till att komma ut och göra något där du träffar människor! Finns säkert nånstans, kanske nån grupp/förening av något slag eller så. det kommer att gå bra. :)

Jag brukar tänka mig 30 år i framtiden, tror du inte att du skulle tycka att du var bra fånig som i ungdomens dagar inte släppte iväg honom i 5 månader? Och vem vet, kanske det är just detta som kommer att ge honom ett jättebra jobb i framtiden? Det kommer ni ju bara ha glädje av och erfarenheten av att vara ifrån varandra är också ganska nyttig.

Jag kanske kommer att hamna i samma situation som din sambo. Jag är färdig med min utbildning men inte min sambo, vi har kommit överens om att jag ska söka jobb även där jag kommer ifrån (45 mil) och får jag då ett jobb så får han komma efter när han är färdig (i juni). Är det meningen att vi ska vara tillsammans så håller förhållandet för såna här saker, annars är det ingen mening att vara ihop tycker jag.

Vaddå "släppa iväg". Är han livegen, eller? Är det du som bestämmer förutsättningarna för din killes utbildning? ALLA kvinnor borde vara så pass självständiga och starka att de klarar av att inte vara med sin partner 24 timmar per dygn. Om förhållandet tar slut, din partner blir sjuk eller det händer en olycka - ska du också lägga dig ner och dö då, för att du kan inte klarar dig utan honom? ALLA kvinnor borde se till att de har självförtroende och styrka att inte vara så beroende av en man för sin egen lycka och tillfredsställelese. Jag behöver ingen man, jag klarar mig själv, men det är mycket roligare att vara två, att planera och göra saker tillsammans, att få varandra att växa.

skogstösen!

vilken stad bor du i?