Nu ska vi skilja oss. Vad händer nu?

Hej,
jag har skilt mig, för ca 4,5 år sedan. Vi har tre barn, så det blev lite smärtsamt för alla parter. Jag kan bara säga att det är en jobbig tid framför er... men ni kommer att klara det! Jag önskar er stort lycka till i allt det svåra.

Kram, tuvan

Jag har också skiljt mig. Det var jättejobbigt men vi hade inga barn inblandade så det gjorde det hela lite enklare.

Vad som händer? Jo, en av er eller båda ska flytta och det innebär letande efter ny bostad. Dela upp sakerna? Vi gjorde faktiskt en sån larvig grej att jag köpte små klisterlappar, blå och röda... Sen så gick vi igenom allt och satte klisterlapparna på grejerna så när det väl var dags för packning och flytt så gick det hyfsat smidigt.

Så den bodelningen skötte vi själva, av själva bohaget. Pengarna på banken kom vi inte alls överens om utan fick söka bodelningsman av tingsrätten. På det sättet blev det rätt och riktigt gjort.

Vi var inte alls sams så våra föräldrar tog naturligtvis ställning bakom sina barn så de hälsar inte på varandra längre. Mina föräldrar tog hans svek otroligt hårt. Annars finns det väl inget hinder för normal kontakt?

Vi skiljde oss just för att han träffat någon annan. Det gjorde det hela lite värre för mig, men lättare för honom att gå vidare.

Det kommer att gå bra, men man får ta en dag i taget...

/Cecilia

Min karl vägrade flytta så till slut skaffade jag en lägenhet på ganska nära håll så barnen kunde gå emellan. De var 5 och 6 år. De har alltid fått gå som de vill och sova där dom vill och det har fungerat jättebra nu i 7 års tid. Pojken håller varannan vecka och tjejen är bara 4 dagar hos sin pappa varannan vecka. Vi bryr oss inte om det ekonomiska utan vi tycker det är viktigare att barnen mår bra. Bråk om pengar är det sista jag vill, hellre lever jag lite snålare. Eftersom jag får barnbidraget så köper jag mest kläder, annars har dom det mesta på båda ställen så vi slipper frakta saker emellan oss.
När vi delade saker så gjorde vi hemlig budgivning om de saker vi båda två ville ha. Sedan vann den som bjöd högst och fick betala ett snitt på det vi båda bjudit. Huspris kom vi överens om så köpte han ut mig. Fungerade jättebra eftersom vi var sams, även om det var tungt ibland (det var jag som tröttnat efter 7 års "kamratskap" och ville ha mer livskvalite)
Alla föräldrar tog det bra och vi är alla fortfarande vänner och kan hälsa på som vi vill både hos egna och svärföräldrar.
Jag tror det är bra om man kan försöka vara sams. Första åren som separerade firade vi faktiskt semestrar och jular ihop men inte nu längre då jag numer är förlovad med en ny. Han lever fortfarande singel.
Försök hålla sams så går allt mycket lättare. Man måste inte vara osams för att skiljas. Samt att barnen ser att alla är mycket lyckligare som separerade än vi var som sambo.
Lycka till.