Ifrån varandra 5 månader

Jo men grejen är att han har koncertbiljetter till oasis, anmäld till två kurser på komvux oxh har fått ett vikariejobb... Så han hade ju inte planerat att åka fören i augusti. Jag är fortfarande fast i systemet, dvs skolan, och jag kommer ingenstans. Det känns som att han förstör min sista termin i gymnasiet. Han skulle ha spelat gitarr på min studentmottagning och hållt tal på middagen på studentskivan. Jag känner mig så övergiven... Fast jag försöker verkligen vara stark..

Tack Lanista! Det är sånt jag vill höra - att det går!

Till nyfiken gul: Vi ska fortsätta vara tillsammans och jag ska antagligen resa ner till Sydney dagen efter studenten. Han är där för att jobba, har några kompisar som varit där ett halvår och han har nu fått erbjudande om lägenhet att börja (kompisarna åker hem några veckor efter han kommit)

Men Lanista, hur är det med otrohet och sådär? Jag litar helt och fullt på mig själv, och ser det som en utmaning. Men han ska ju vara ensam där nere, åtminstone delvis. Tänk om, när han känner sig otrygg, träffar någon. Att träffa en kvinna/tjej ger ju trygghet när man känner sig ensam och själv på andra sidan jordklotet.

Någon med egna erfarenheter?

TACK! :)

Åh tack! Ja, jag har så mycket funderingar men för första gången sedan jag fick reda på det för 2 dagar sedan känns det ok. Jag tror att vi skulle bli så starka om vi klarade av det! Jag vill inte att han ska vara kvar här i Sverige eftersom han är olycklig här (får hela tiden höra att han inte kommit någonstans med livet, bor hemma vid 20 år etc.)

Vi har haft lite problem senaste veckorna, men jag tvekar inte en sekund. Vi är faktiskt unga, jag var sexton när vi träffades. Och om vi klarar det här, är oddsen så mycket större att vi klarar det länge! Och det är det jag vill nu.

När är det jobbigt? Första månaden? När släpper det värsta? Jag har under de senaste dagarna inte klarat av att prata med någon annan än mammma (stängt av mobil, msn och bett familjen säga att jag inte är hemma om ngn ringer). Du (ni) kan ju bara säga utifrån eget perspektiv, men de gör ju väldigt mycket :)

Tjejer alltså.. Jag skulle vilja se honom sitta och skriva på ett forum i en sån här situation :P

Kram!

Jaa jag ska verkligen försöka öppna mig. Skolan startar nästa vecka så det ska bli skönt, då kan man börja räkna veckorna i kalendern. Det är ju "bara" 23..!
Vad hemskt det låter.. ja känner igen mig. Dagen jag fick reda på det, efter att vi tagit paus en vecka (vi har haft lite problem på sistone) grät jag så jag fick panik nästan, jag kan föreställa mig nu i efterhand hur mina ögon måste sett ut. Jag var livrädd!

Men nu ser ar jag framtidstro för första gången. Vi pratade ut igår och kom överens om att vi har stannat klockan för vårt förhållande. Och vi kallar det en investering inför framtiden... Just nu känns det jättebra! Men jag har en kompis vars pojkvän är i sydamerika i 4 månader. Hon berättade att den första veckan mådde hon jättebra och kände sig stark, och sen kom längtan...

Berätta om när ni träffades igen?! Hade du förberett något? Hur var er relation? Hur lång tid tog det innan det kändes som vanligt?

Åhh vad skönt det är att höra om folk som klarat det! Den enda grejen är att jag är själv så himla trött på vardagen här. Jag ska börja sista terminen på gymnasiet nu. Alla, inkl, mig själv har utvecklats i olika riktningar och jag har bara några vänner kvar som jag verkligen trivs med. Jag vill så gärna härifrån nu själv, därför känns det extra jobbigt att vara kvar när han åker! Blää..!