S/M

Jag tror att din pojkvän älskar dig och tycker att det ni har är speciellt och underbart.

Att man inte räcker till/ duger/ är tillräckligt bra sitter ofta i sitt eget huvud.

Sen har du saker i bagaget som du verkar må dåligt av fortfarande. Tycker absolut att du ska ta tag i den biten och gå och prata med någon. Berätta också för din kille hur du känner så att ni kan prata om det här mer.

Nu vet jag inte av egen erfarenhet, men är det inte så att de som gillar s/m tänder på underkastelse/dominans snarare än våld? Det är ju alltid den "undergivna" som bestämmer exakt vad som ska göras. Läste nån blog för ett tag sen där en tjej förklarade. blogg.passagen.se/kettingtjejen (länkades från Aftonbladet!). Men det innebär ju inte att du ska göra nåt som du inte vill! Är din man undergiven eller dominant? Om han är dominant kan det ju vara svårt för dig att delta, men annars kan du ju kanske så att säga "ta kommandot" om han nu tänder på det.
Men innan du försöker reda ut nån av hans önskningar tycker jag du ska se till att du själv mår bra! Det är ju det viktigaste!

Läste nyligen om en tjej som tänder på att vara undergiven.
"-Undergiven?!?!" sa jag till min man. "-Jag vet inte ens hur man är när man är undergiven och hur jag skulle vara om jag skulle försöka!"
Då sa han "-Äh, du kan visst vara undergiven och låta mig ta kommandot! Det är bara det att du tänker inte på att du gör det, för vi älskar ju varandra och gör ju allt i samförstånd".
Jag är vet vad jag vill men är ingen bitch. Han är otroligt rädd om mig och absolut inte hård på något sätt. Jag vet, för vi har varit ett par i 27 år.

... och något våld har förresten aldrig förekommit mellan oss i något som helst sammanhang.

Tack för svar. Jag skulle gissa att han är undergiven i så fall men det spelar ingen större roll. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att vilja ha "stryk" - även om det är lätt smisk eller liknande.

Jag skulle aldrig kunna utföra det på honom och det vet han. Det kommer aldrig bli så att vi praktiserar detta, utan mitt problem är snarare hur jag ska sluta tänka på att han kanske önskar att jag ville.

S/m ingår i hela området bdsm... kan kort förklaras som så: B/D-bondage/diciplin, D/S-dominans/submission(undergivenhet), s/m-sadism/masochism...

Sadomasochism: Ömsesidig sexualitet som involverar smärta på ett sätt som de inblandade parterna upplever som positivt

man behöver inte vara det minsta undergiven för att gilla smärtan, själv är jag det, men har även vänner inom området som är mycket dominanta och som tänder på att få och inte ge smärta...

Det är ingen idé att berätta för mig vad s/m är eller att jag "kanske skulle gilla det". Jag VET vad det är och jag är inte intresserad av att testa. Respektera gärna det när ni svarar. Okej?

Ingen annan som känner igen sig i detta?

Kan ni prata om det här på riktigt? Jag menar om dina känslor som du har beskrivit här? Jag tror annars alltid att du kommer att undra om han saknar något som du inte kan ge.

Valli,

Det är alltid svårt när den ena vill något som den andra inte vill. Även fast den andra säger "det är ok, jag klarar mig utan" så går man ändå där och tänkter "är det verkligen det".
Jag har inte det problem du har, men ett annat inom samma område (samliv). För mig är problemet att jag inte ens klarar av det "vanliga" och så har det nu varit en lång tid (snart 2 år). Min fästman är fantastiskt förstående och säger hela tiden att det får ta den tid det tar och att jag inte ska tänka på hans behov. Och i huvudet vet jag att det är så, men visst kan även jag bli rädd ibland att han ska se till att få sina "behov" tillgodosedda på annat håll.

Det enda jag kan säga är att man måste bestämma sig för att lita på sin partner. Jag har bestämt mig för att lita på vad han säger och att det han säger är sant. Jag är inte alls så rädd nu som jag var i början. Jag vet att han kan hantera sin del av det hela.
Han kommer aldrig kunna skriva ett papper eller på annat sätt bevisa för dig att han verkligen är ok med att du inte vill göra detta. Att säga det till dig är det enda han kan göra och det du då får göra är att lita på hans ord. Det är inte helt lätt alla gånger, men det blir lättare och lättare.
Ett tips till dig kan kanske vara att ta itu med de minnen du går och bär på, så att du kan känna dig mer avslappnad med dig själv och din kille. Att gå omkring och bära på hemska minnen är aldrig bra, för en själv eller förhållandet.
När du blir kvitt de spänningar och känslor som minnena för med sig, kanske ni kan hitta en annan form att vara nära varandra som ni båda gillar.

Kram