Sex & The City, Charlottes dog

Jag har haft en Cavalier, Amigo hette han. Han var precis tvärtemot hur en Cavalier ska vara (om man läser rasbeskrivningen)!

Han hade jordens humör, backade aldrig om det kom en annan hund och han kunde bli skitsur om han tyckte att vi hade gjort något fel. Köpte vi hem fel sorts hundgodis kunde han sätta sig i trappan och tjura i flera timmar...

Sitta i cykelkorg hade nog inte funkat på honom, då hade han nog protesterat. Men, det är ju olika individer även hos hundar. Tåliga är dom i alla fall, långa turer på fjället var inga problem, men skydd mot regn och stark kyla är inte så dumt.

Amigo var jätteduktig på lydnad och agility så länge han själv tyckte det var kul. Var han inte på humör så struntade han i allt, drog med sig de andra hundarna från planen och sprang och lekte istället...

Men han var också otroligt mysig, kunde sitta i timmar och bli borstad och klappad, älskade att mysa och gosa.

Så jag kan helt klart rekommendera en Cavalier, men kom ihåg att de har en stark egen vilja, och i alla fall min trodde nog att han egentligen var en Schäfer

/Pråppen

Oj förlåt Delicatoboll.
Läste nu att du skrev cykelkorgs modell, inte att du verkligen skulle stoppa vovven i cykelkorgen. Om du undrar varför jag skrev konstigt!

Haha, min var också matgalen och dreglade stora pölar när det fanns någon mat framme
Om man slutade klappa honom och han inte var nöjd så krafsade han med tassen på benet på en tills man fortsatte klappa.

Han fällde ganska mycket, och eftersom Amigo var trefärgad (svart och vit med bruna tecken i ansiktet) så kvittade det vad man hade för kläder på sig, hundhåren syndes jämt ändå. Till sist vänjer man sig och ger upp

Har man väl blivit van att ha hund så är det svårt att vara utan. Min sambo och jag köpte i våras vår första hund tillsammans (min tredje hund under min "livstid" ). Fast nu blev det ingen cykelkorgs modell, utan en Rhodesian Ridgeback som nu är ett år och väger 42 kilo.... Kanske mer flakmopeds modell?

/Pråppen

Visst är de coola! Det är en "ridge" på ryggen, pälsen växer helt enkelt åt fel håll (en rest från vildhunden som de är framavlade ur). Vår kille är tyvärr född utan ridge, och är därför inte godkänd för utställning eller avel, man det spelar ingen roll för oss. Han är våran myspys ändå!

Cavalieren dreglade bara när det var mat på gång (spelade ingen roll om det var vår mat eller hans). Annars tror jag inte han dreglade något.
Men när han blev gammal fick han fel på ämnesomsättningen och då fick han en helt otrolig fotsvett! Förmodligen har de väl några körtlar mellan tramdynorna, låg han på golvet och sov så blev det blöta pölar efter tassarna...

Det är precis som du skriver, ska man inte ställa ut så spelar det ingen roll om de inte är helt "perfekta".

Jag hade tänkt mig en blenheim först, men fastnade för trefärgade Amigo istället. Undrar om inte de trefärgade är de som är buffligast i sättet? Jag har sett flera blenheim här som verkar ganska veka i sättet.

Nej, det är rena spekulationer, inget vetenskapligt alls

Nu ska jag ta ut vovven på promenad, en liten busrunda i snön. Gosa lite extra med din cavalier från mig!!

/Pråppen

Min cavalier älskade folk, ju fler människor desto bättre! Var vi ute och gick kunde han sätta sig och vänta på någon som gick 50 meter efter oss, för det kunde ju vara någon som ville hälsa....

Men hund + bur, max 8 kg? Min cavalier vägde nog 8-9 kg utan bur tror jag. Fast han kanske var ovanligt stor och kraftig?

Det är ju med hundar som med människor, man vet inte vilken typ av personlighet de har innan man har lärt känna dem... En del är lugna och en del mer stressade.
Fast det beteendet du skriver om ovan kan man säkert träna bort.