Varför gjorde ni slut?
Jag har aldrig grälat med mina pojkvänner. För mig är det en märklig situation - att skrika och gapa på den man ska föreställa älska.
Däremot brukade det oftast bli så att jag vaknade upp en dag (efter typ två år) och insåg att vi levde som bästa vänner och det inte fanns nån förälskelse eller passion kvar. Jag var helt enkelt inte kär längre eller ville ha sex eller nåt. Då kom ofta längtan efter nåt annat och jag gjorde slut och levde loppan med andra killar nåt halvår-år tills jag gick in i nåt nytt längre och det blev samma visa igen.
Mina senaste var det dock annorlunda med. Först en kille som det var knackigt med från början. Jag var kär men han visste aldrig vad han ville och efter ett och ett halvt år av velighet gick han bakom ryggen på mig med min bästa kompis, som ej längre är min vän 
Nästa kille som jag var sprudlande förälskad i, fick för sig genom falska rykten att jag kysst en annan kille och kunde inte släppa det. Han blev som besatt av svartsjuka och skulle kontrollera allt. Till sist blev jag arg och sa ifrån. Då gjorde han slut med argumentet att jag kritiserade honom för mycket. Det var extremt knäckande, trots att det bara höll i två månader.
Nu lever jag i mitt längsta förhållande hittills, är extremt lycklig, känner förälskelse och lust och kommer knappast tröttna, som jag gjort tidigare. Man mognar ju också med åren och får en annan inställning till det här med passion. Förr skulle det va rajtantajtan dygnet runt. Nu ser jag harmoni som en stor tillgång.