Hm, jag vet att jag vill ha barn i alla fall. Och han säger att han vill ha barn, men att varken han eller jag kan uttala oss om något som inte finns, alltså kan ingen av oss veta om vi vill ha barn. Det är otroligt fånigt tycker jag.
Ja, det är svårt det där. Ju äldre man blir, desto mer bekväm och egoistisk blir man ju, men jag tror ändå att det kommer en dag när jag känner att jag kan sätta mig själv åt sidan. eller hoppas i alla fall. 
Ja, otroligt knepigt. Jag beundrar alla föräldrar, det är ett under att folk lyckas!
Grejen är att han håller på med något filosofiskt resonemang om vad man kan veta att mamn vet och inte och vad som är sant och så vidare. Det gör mig rätt arg. Egentligen handlar det ju inte ens om barn.
Kanske inte rätt forum att diskutera det här egentligen...
Hur som helst så är det egentligen ingenting, vi är inte ens osams och vi vill båda ha barn när vi har blivit vuxna.
Grrrr...
Ja, jag tycker att vi har det bra och vi älskar varandra. Det finns ingen som jag hellre vill dela mitt liv med. Däremot kan vi fastna i underliga diskussioner ibland. En gång blev vi osams över hur stor sannolikheten att man överlever en flygplanskrash är.. Vi pratade inte med varandra på hela kvällen.
Jodå!
Oj vad mycket klockan är! Jag måste ha suttit här jättelänge!
Hm, kanske skulle laga lite mat. Men det är så tråkigt att laga mat till sig själv tycker jag.
ja, hon försvann i alla fall!
