jobbigt att vara känslig!!!

Fast jag tycker att du ska vara stolt över att du är en så känslig person!

Jag är ganska känslig av mig på det sätt du beskriver, och jag har lärt mig att se det som en tillgång i stället för en nackdel. Men visst blir man förbannad på sig själv när man börjar grina när man egentligen borde bli förbannad och slå näven i bordet.

Jag var aldrig känslig i unga år men nu när jag är över 40 är det helt hopplöst. Och värre verkar det bli år för år. Tror det delvis har att jag göra att man skaffat barn men vad vet jag?
Jag ser det i alla fall som något positivt, att jag har känslor som måste fram. Andra får säga vad dom vill när mina tårar kommer

Känner igen mig... alltid när det är starka känslor inblandade kommer tårarna fram, oavsett om jag är ledsen över något sorgligt som hänt eller om jag är förbannad och känner mig kränkt / orättvist behandlad över något. Det ÄR jobbigt att vara känslig och att känna att man liksom saknar en "andra hud" som andra verkar ha, känns som att allt går rakt in i hjärtat och det gör ont. Men tänk på att det du uppfatar som mesighet hos dig själv kanske inte alls är mesighet för andra. De kanske tycker att du är en ovanligt lyhörd, empatisk och sympatisk person! Okänsliga och "enkla" människor är ju ärligt talat ganska ointressanta... För att göra det lättare för dig kanske du kan försöka göra något kreativt av all känslighet. Jag menar, hur många underbara författare, poeter, konstnärer och skådespelare skulle det finnas i världen om det inte fanns känsliga personer? Inte många... Så försök hitta en lämplig ventil för din känslighet - skriv av dig i någon form t.ex.
Stor kram från en som känner igen sig

Här har vi en till som grinar för minsta lilla. Det är inte kul minsann.
Som när jag skulle ha ett allvarligt snack med chefen...och börjar tokgrina fast jag egentligen var flyförbannad och borde ha skrikit och gormat. Pinsamt.
Skönt att höra att man inte är ensam.
Jo TS, det borde ju gå att träna bort.

Jag är också sån, men går nu i terapi för att få bort det och det hjälper verkligen!

För mig bottnar "osäkerheten" i att jag som barn tog på mig mina föräldrars problem och lade skulden på mig. Bland annat...

Va lite opend minded och prova träffa en samtalskontakt och se om du kommer fram till något :)

Kramar

Jag är också jätte känslig.....

confetti:

När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig precis. Jag är exakt likadan. De jobbiga tårarna kommer alldeles för lätt. Så fort det blir lite känsloprat kommer tårarna oavsett vad det är för känslor. Speciellt när jag bli arg kommer tårarna, då får man oftast inte fram vad man egentligen vill säga utan det slutar med att jag blir tröstad istället. Men det är inte lätt att stoppa tårarna när de väl är påväg...

oj.. jag är visst inte ensam om att vara känslig.. känner verkligen igen mig..

Till MK 83!!!
Vad är det för sorts terapi du går i???
Kände igen mej mkt i det du skrev.
Har också tagit på mej skulden och alltid försökt att rätta till allting.
Känner mej väldigt osäker och är livrädd för konflikter. Enl andra är jag rent för snäll,(känner mej mesig) vågar aldrig säja ifrån.

Oj vad skönt att höra att det finns så många som funkar precis som jag. =)

Igår var jag och min pojkvän riktigt sura på varandra och vi lyckades prata och bli sams utan att jag började gråta. Jag känner mig så stolt att jag kunde! Det gick att låta bli att gråta fast det kändes som om jag lätt hade kunnat göra det.

Han kan vara helt lugn medans jag är jätteupprörd, helt varm i ansiktet och helt gråtfärdig men nu tror jag jag har blivit lite tuffare. När man vet innerst inne att ens pojkvän älskar en och att det brukar lösa sig sig när man pratat om saker och ting så finns det ingen anledning att gråta tänkte jag. Eller rättare sagt så här var det att jag kände att jag minsann inte skulle ge mig och att jag hade rätt den här gången och då gick det bra.

Det jag vill komma fram till är att det går att diskutera utan tårar om man som jag ger sig katten på det, fast rösten darrar ju en del ibland men det kan man strunta i.