Hon"bara" stack!!
Hej på er alla som läser.
Jag har en tragisk upplevelse eller flera. Jag är en människa som har haft oflyt i hela mitt liv med dödsfall och kärlek som flytt hädan. Detta har tagit mig hårt och jag har lite svårt för att lita på människor numera och jag hade givit upp hoppet om att träffa en ny kvinna i mitt liv. Jag sa att om jag inte kan behålla det så är det nog meningen att jag ska leva själv? Men av en händelse så stötte jag på en tjej som fångade mitt intresse och hon var annorlunda mot alla andra andra jag träffat. Jag tror jag föll för henne med en gång faktiskt och det bästa var att hon besvarade mina känslor. Tiden gick och vår kärlek växte och blev mer och mer seriös. Vi flyttade ihop och för tillfället så blev det att hon flyttade in till mig, men vi sökte en annan bostad under tiden. Hon flyttade till mig och hon sa ganska snart att hon inte trivdes på orten och att hon saknade sin familj och vi var överens om att flytta ditåt så hon kom närmare dem. Jag vet inte om det tärde så mycket på henne att vantrivas så här men vårat förhållande började bli en massa löjliga gräl om bagateller och så. Hon tog dom hårt och sa till mig att det förstörde så mycket genom de grälen och jag sa att det skulle lugna sig då vi flyttat. Om hon verkligen ville detta fortfarande? Det sa hon att hon ville och jag började söka jobb på den andra orten och sa upp mitt efter att vi även fått tag i bostad. Så en dag började vi gräla om ännu en bagatell. Jag sa att vi skulle åka till grannstaden och shoppa bara för att vi skulle ha något att göra tillsammans. (Jag visste hon gillade platsen) Medans vi var där så skulle jag kunna lämna födelsedags presenter till mitt barn, men det ville hon inte utan hon sa att det kunde jag åka dit själv och göra en dag. Jag sa att om vi gör det så blir det bara att vi lämnar det vid dörren, tanken var att hon och jag skulle ut och ha trevligt. Jag menar på att jag ville inte åka dit själv utan nu var det hon och jag som var ett par och hon var min nya framtid och då ville jag att hon skulle vara med mig. Hon sa att hon kände sig utanför och att de inte gillade henne och jag sa att det lovar jag att ingen säger och OM de skulle göra det så skulle jag ta henne till försvar. Ingen säger så om min flickvän, då slåss jag för henne. Men när jag förstod att hon verkligen inte ville det så sa jag att då åker vi bara och shoppar. Vi bryr oss inte om att åka dit till barnen. (Jag kunde ju göra det själv en annan dag tänkte jag) Men hon fortsatte och sa att jag skulle åka dit själv och jag menade på att det behövs inte. Jag vill att vi åker och shoppar istället, bara hon och jag. Det slutade med att jag blev så förtvivlad att jag gick ut. Inte arg eller gapande och skrikande, helt lugnt gick jag ut. Jag behövde samla tankarna och förstå vad som gick fel denna gången? Jag ville ju bara att vi skulle ha trevligt ihop! Jag insåg att hon tyckte det var jobbigt med mina barn, men det skulle jag ju lösa själv. Men VARFÖR fortsatte hon och tjata om att jag skulle åka själv?? Jag har sagt att lika mycket stöd som jag är för henne vill jag att hon ska vara för mig, men jag anser att det är hon inte. (Det ligger mycket annat bakom de orden) När jag kom tillbaka så fortsatte grälet och jag förklarade vad jag menade och att jag förstog henne. Till slut blev jag arg och sa att jag inte hade hennes stöd och då brast allt. Hon sa att nu får det vara nog, nu flyttar hon och det är inte lönt att jag fjäskar för hon hade bestämt sig. Jag var tyst nån sekund samtidigt som jag tittade på henne och sedan sa jag: OM du menar vad du säger nu och då menar jag OM..Då tycker jag att du ska ta ditt pick och pack och åka med en gång. Det gjorde hon med!!! Som jag önskar att jag inte sa det sista....!! Jag är ganska säker på att det hade lugnat sig, men så kunde det kanske ha kommit efter att vi flyttat istället har jag tänkt och det hade nog varit värre för där skulle jag inte haft någon. Jag hafe frågat henne ett antal ggr innan jag sa upp allt om hon verkligen ville detta och hon sa att det var det hon ville. Nu sitter jag här ... utan lägenhet, utan jobb och allt är uppsagt 1v innan vår planerade avflytt. Jag har sålt en hel del möbler då vi hade dubletter av mycket, så man har ingen säng bl.a. Hur kan man göra en sån sak?? Hur kan man ändra sig på en dag? Av nån konstig anledning är jag inte ens arg på henne utan jag har sagt till henne att hon får ringa när hon vill. Det beror ju på att jag älskar henne otroligt mycket ju. Hon säger själv att hon tänker på mig och att hon saknar mig. Ett dygn ringde hon tre ggr och det har gått en vecka nu?? Vad menar hon?? Fattar ingenting? När vi talat om detta nu efteråt så säger hon: -Sa jag så?? Att det inte är lönt att du fjäskar?. Jepp du sa så svarade jag. Hon sa att hon hade tagit det som om jag körde ut henne och att hon hade tagit mig på orden. Men jag förklarade för henne att jag jag sa OM hon menade det så skulle hon åka. Varför dra ut på plågan? Jag fattar ingenting och nu sitter jag här och är hemskt ledsen för jag började ju äntligen lita på nån igen och så hände detta. Jag vet inte om detta någonsin går att rädda igen, men jag vill verkligen ha henne och jag vill göra allt i min makt att försöka glömma och förlåta. Om hon skulle vilja detta? Hon är min "meant to be" .. Jag vet det och detta har glidit ur min näve. Jag tror att hon känner så också faktiskt innerst inne... Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Som ni förstår så behöver jag verkligen någon att bolla detta med. Älskar ju henne så otroligt mycket.
