bo ihop

Hur jag motiverar "väntandet"? :)

För mig innebär "trohet" ngt som sträcker sig både innan och under äktenskapet. Vill att mannen ska vara den enda som jag delar min kropp så slutgiltigt tillsammans med.

Många hävdar att det är bra att "testa sig fram" och kunna jämföra mellan olika killar. Flera har påstått att jag "går miste om ngt". Andra har varit oroliga för att jag och min kille inte ska passa ihop.

Svaret på det är att jag är innerligt tacksam för att jag inte kommer behöva jämföra min man med andra! För mig kommer vår sexuella relation vara det mest underbara! Visst kommer det kanske ta en tid innan vi "lärt oss" alla "knep" i sängen ;) , men vi har ju förhoppningsvis ett långt liv på oss! Jag upplever inte alls att jag gått miste om någonting. Visst är väntan svår - men även vacker! Och om 7 månader tror jag mig vara himla tacksam för att vi väntat!

Att vår sexuella relation inte skulle funka är bullshit! Visst kommer säkert vi, liksom ALLA andra par, ibland kämpa med vår gemensamma sexualitet... men då ser jag det bara som en fördel att vi väntade - vi har ju inte "byggt" vår relation på det sexuella, utan på... något annat. Så relation skulle med största säkerhet klara av tider av "torka", precis som den nu klarar av att vänta.

Ja, jag (vi) vill vänta med samlag!

Lucia 05 mf -
En risk att inte bo tillsammans innan?
Ja, det är sant... men alla relationer innebär ett risktagande. Man kan aldrig försäkra sig helt! Det tar inte några år att lära känna en människa - det tar ett liv! Framförallt då vi människor har en benägenhet att förändra oss rätt drastiskt! :)

Tror att det beror lite på HUR man går in i relationen. När jag gifter mig (och DÅ flyttar ihop med min man) så är jag fullt medveten om att vi båda kommer behöva kompromissa. Jag får inte slå vakt om mina egna intressen på samma sätt som jag tidigare kunnat göra. Detta är jag medveten om, och jag vill betala dess pris - förhoppningsvis oftast med glädje och kärlek, men kanske ibland med irretation.
MEN det är ju så för ALLA! Den du bor ihop med idag, och gifter dig med imorgon, kommer inte ha samma "laster" om 10 år. Han kommer som sagt att förändras. Så om ni gifter er lutandes på vetskapen att ni "funkar ihop" eller har starka känslor för varandra IDAG, så spricker förmodligen relationen senare, kanske om 23 år.? DET kan inte vara grunden. DÅ skulle jag bli rädd!

Jag har laster, min blivande har laster.... jag är inte medveten om dem alla, och kommer säkert inte vara det om ens 10 år - men jag VÄLJER att omfamna honom. Vår relation ska inte bygga på en känsla eller på erfarenheter - utan på en överlåtelse. I nöd och lust... med eller utan svackande morgonhumör och fisar under täcket! :)

Men visst - det ÄR smart att lära känna varandra så gott det går innan giftemålet! Var dock medveten om att samboskap är västlandets tänkande, inte alla människors. Och äktenskap funkar otroligt bra i de flesta kulturer (-även om det inte är det som media vill spegla av afrika, östlandet å andra platser), trots att de inte bor ihop innan de gifter sig.
Vi vill vara så "säkra" innan vi överlåter oss, ändå är skilsmässastatistiken skyhög! kanske borde vårt fokus ligga ngn annan stans...?

Obs. Jag förespråkar inte dumvristighet, allt för snabba giftemål, andra kultures tillväga gångssätt så som arrangerade äktenskap (och DEFENTIVIT INTE tvångsäktenskap, vilket är en helt annan sak!!) - men jag ifrågasätter att västlandets tankesätt är "bättre" än många andras!
Jag vill inte leva sambo innan, och DET är jag inte rädd för!