Systrar, hjälp mig nu!!

Tack för svaret, Rebecca! För det är precis och just var jag menar: inom en snar framtid kan vara precis vad som helst för honom. Han är så nergången i sina rutiner, han "har det bra som han har det" och att flytta ihop innebär bara praktiska problem för honom, han verkar inte se det underfundamentala. Jag blir så ledsen på honom för detta. Han håller mig på halster och detta släcker sakta men säkert mina känslor, mitt hopp. Detta är ett problem vilket jag påpekat, men nu har det stillnat sig och han tror att allt är bra igen... fan va arg jag blir!!

Pepparmyntan, vi har redan pratat om det som du säger. Vi är överens om allt det där, har samma drömmar. Men han GÖR inget åt NÅGONTING: han liksom... väntar på något, men jag vet fan i mig inte vad :) helt sanslöst. Han tror att allt ska ske i framtiden, men framtiden är nu och jag hoppas att han inser det innan jag tröttnat på det här. Jag känner mig som kvinna och vill bli behandlad som det också, jag är ingen liten flicka längre liksom. Jag kan redan det här med tonårsförhållanden vilket jag tycker att vi har. Ingen ring på fingret, inga planer på att flytta ihop, inga ord, inga samtal och gemensamma drömmar. Bara en ständig väntan. På vad? Och i så fall NÄR?

pickolina - jag vill nog inte ha ett svar, ja eller nej, på direkten. Vad jag känner är snarare att det inte är "på direkten" när det gått 2 år. Egentligen var jag redo när det gått ett år, men istället gick tiden och helt plötsligt hade vi 2 år.

Däremot är han en jättehärlig kille, omtänksam, kärleksfull, ställer upp till tusen, får mig att skratta, ger mig allt jag söker. Så att lämna honom är uteslutet.

Så, vad som återstår är att lösa detta. Jag vet att han vill bo tillsammans någon gång, men att komma från honom kan innebära allt från om ett år till tio som Rebecca skrev ovan här. Det är ovisshet som du säger och han är snart 30 bast, någon gång borde man bli såpass vuxen att man åtminstone kan säga var man befinner sig det närmaste halvåret?

Jag känner mig så uppgiven att jag överväger att sätta mig på tvären och det är jättefånigt, jag vet. Men jag har ingen lust att bo i väska längre, och jag har ingen lust att bli glad över att han kommer hit för att senare bli trött och nedstämd när han åker igen. Ingen lust att orka upprätthålla denna sablans fasad. Han måste fatta att jag menar allvar, att jag inte är nöjd trots att det kanske verkar så, han måste fatta och jag inbillar mig att han kanske tar initiativ om jag backar?

Något sådant. Vad tror ni? Hur kan jag få honom att ta ett steg?

Jo, men det är vad jag försöker säga :) jag har pratat, vi har pratat, vi har vänt och vritt på saker och ting och han VET INTE när. Och när han inte vet när, bara ATT han vill, då kan han ju inte ge mig något svar. Jag har verkligen försökt prata men han ser inte någon möjlighet osv. Däremot vill han, han har sagt väldigt fina saker om oss, om ett genemsamt boende.

Däremot händer ingenting. Det blir liggande, på vänt. Det har inte med hans vilja att göra utan snarare på hans sätt att förhålla sig till saker och ting. Han är sådan och det får ju gå för sig så länge som det bara rör honom. Som med hans hall, vill han ha det så spelar det ju ingen roll så länge som det inte drabbar någon annan, eller hur?

Men nu är det så att hans sätt att förhålla sig till livet och tro att bara han vill något så kommer det självmant, påverkar och drabbar mig, indirekt. Jag mår dåligt pga att han inte insett att han är motorn i sitt eget liv, pga att han låter mig slitas och släpar fram och tillbaka i en väska. Jag har gått med på det här länge nog, nu får det räcka. Jag tänker börja dra mig för att sova hos honom eller släppa honom innanför dörren tills han fattar hur ofta vi faktiskt är med varandra. Vi har 2 lägenheter, dags att börja utnyttja våra resurser då kanske???

Om det tar slut, tänker jag inte bara drämma näven i bordet utan på detta vis successivt låta honom förlora mig. Men förhoppningsvis går det inte så långt. Känns bara jävligt trist om han fattar för sent. Står dock och balanserar på gränsen mellan att orka och att ge upp och bara låta det passera... fan.

Då väljer jag faktiskt att sätta mig på tvären. Jag tänker inte klistra på ett leende för hans skull när det är något i mig som gör ont. Han kanske tycker vi har det bra som vi har det, men det tycker inte jag, och om det ingår i hans "vi har det bra som vi har det"-rutin att ses varannan dag så tänker jag sätta p för den nu. Jag ställer inte upp längre.

Och för det andra, efter att jag så många gånger tagit initiativet till ett "allvarligt prat" är det nu hans tur att ta initiativ. Jag tänker verkligen inte säga något för då sviker jag mig själv.

Det är sant det här med att jag vill ha honom - människor omkring mig har det mindre bra i sina förhållanden medan jag inte ens vet vad de pratar om. Är deras killar sådana? Gör de så? Så gör aldrig min ju. Hänt flera gånger och jag vet att han är den bäste hittills :)

Tack för dina svar pickolina! ;)

Tack Miss Cee, precis vad jag också menar. Jag har även påpekat det för honom, att han snart är 30 och borde veta ett och annat men där håller han inte riktigt med mig. Dock är jag mognare än honom och som du säger, jag tänker inte låta honom snuva mig på mina finaste år. Det är nu och framöver som jag vill finna en partner, bygga bo, bli mamma. Vill han inte kan jag inte tvinga honom, men så kan han ju inte tvinga mig att stanna.

Men jag hoppas verkligen att det inte ska gå så långt... :(

Hehe, ja, det har du ju rätt i. Men det var inte vad jag tog fasta på heller så det gör inget :) viktigast är nog att jag inte fortsätter gå runt såhär.

Jag behöver mer förslag! Ni måste hjälpa mig, jag är desperat!!

Miss Cee, det har du alldeles rätt i. Det är väl ordet "ultimatum" som har fått en dålig klang bara. Krav är vad det är och just nu är detta olidligt. Det är även som Qozze säger, att han tycks ha det bra som det är och jag lovar er att han ska få en anledning till att tycka motsatsen hädanefter. Nu får det vara slut på att dansa efter hans pipa. Dessutom får han övertyga mig så som jag övertygat honom, om att han faktiskt vill bo med mig och inte bara snacka utan också gå till handling!

Som jag tänker säga: jag vill inte sitta och vänta på livet, utan leva det! Framtiden är nu, inte sen, och det är bara du, DU och ingen annan som kan sätta snurr på tillvaron. Bara du kan påverka din situation, förverkliga dina drömmar. Han riskerar ju att gå miste om mig och jag bör väl vara så pass vänlig att jag ger honom en chans att förstå det.

*puffar* för min egen tråd! :D får man det?

Hålla honom på halster är min tanke :) tänker inte träffa honom när han föreslår det helt enkelt, börja att dra mig ur medvetet så han får lite panik och kanske också börjar förstå hur ofta vi egentligen träffas och hur onödigt det är att ha det såhär. Typ :D

Hoppas bara han fattar asså..

Nja... det är väl snarare så att jag också är trött på att se honom komma hit för att sedan se honom åka igen, och undra hur länge till vi ska hålla på såhär.

Båda vägarna är så tröttsamt. Ser jag tillbaka på de två år som har gått ser jag ett evigt resande.

Igår var det svårt att dölja min nedstämdhet och han undrade vad som tyngde mig(per telefon). Det slutade med att jag formulerade mina tankar och känslor i ett mail. Bl a om vems behov vi har tillgodosett dessa år, nämligen hans, utan att ta det minsta hänsyn till mig och vad jag hela tiden sagt att jag faktiskt behöver, nämligen ett hem. Istället har jag levt i ett splittrat sådant. Här har han enbart tänkt på sig själv och när jag tänker på det blir jag bara mer och mer förbannad. Hur har jag kunnat vara så dum att jag har spelat med hela denna tid? JAG har ju aldrig velat leva på varsin kant och resa däremellan som två pendlar! Ändå har jag ställt upp utan att faktiskt rent fysiskt sluta upp med det. Jag har bara påpekat det för honom.

Först nu inser jag att jag och mina drömmar har kommit i skymundan pga honom, och det värsta av allt är att jag har slutat drömma om oss. Enligt mig är dagen då vi skulle flytta ihop förbi och jag har givit upp hoppet. Så, igår gav jag honom en ärlig chans att förstå innan jag försvinner helt. Det är faktiskt läskigt, men jag har alltid dröm om oss i framtiden. Nu var det väl en månad sedan jag sist gjorde det...

Jag har inte fått någon reaktion från honom, varken per mail eller telefon. Vi får se vad utslaget blir men just nu kan det likväl kvitta. Det är så mycket som inte stämmer mellan oss och detta kan bli sista spiken i kistan.

Wow, vilken uppbackning :D tack alla som engagerat sig!

Igår fick jag ett spel i luren så att säga. The botten is nådd, jag kände att det likväl fick bära eller brista. Jag grät i luren och han var helt likgiltig som man ju blir när man blir "anklagad" om än så indirekt. Jag lade fram det så pedagogiskt och snällt som helst trots att jag känner mig så orättvist behandlad och åsidosatt. Jag då, när ska vi göra något åt mina drömmar? Vi grät och gormade på varann ett bra tag, han stod fast vid att han inte kan flytta ihop om inte han också känner för det, han kan ju inte göra det för min skull, självklart har han rätt där. Jag å andra sidan har ett annat behov och någon gång behöver det tillfredställas.

I slutet av samtalet, när all kraft gått ur oss, viskade jag fram att jag inte längre drömmer om oss, att jag inte klarar mer, jag har inget hopp kvar, tiden är förbi. Tror att det först då gick fram. Han är så duktig på att bygga upp en fasad. Han är en funderare. Klarade inte av att prata mer så jag lade på. Jag älskar honom så men kan han inte ge mig det jag alltid har berättat att jag sökt, är jag inte beredd att göra mig själv illa genom att stanna och hålla ut.

Kl 22 ca kom mailet jag önskade skulle komma för att rädda oss, eftersom det nu bara var han som kunde. Han fungerar så, behöver tänka efter och inse. Det var precis vad han hade gjort. Jag hade "väckt honom", han insåg att han inte hade blivit vuxen, inte kunnat ge mig svar, bara tänkt på sig själv vilket han gjort i stort sett hela sitt liv och t o m förbisett vad han själv har velat pga rena principer, nämligen att leva med mig. Han kände sig rejält dum, han hade förstått, nu skulle det bli ändring. Hörde inte mer av honom och inte heller idag, jag tror han tänker mycket men jag känner i mitt hjärta att efter all denna tid har han nu äntligen förstått en gång för alla. Vågar dock inte hoppas än med risk för att bli besviken för sista gången och sen kasta in handduken. Men jag väntar med spänning på vad han tänker göra.

Hej flower117!

Precis, precis vad jag känner. Som du skriver. Det är där jag är nu men å andra sidan är min kille inte som din var och det tackar jag vilken gud som helst för! Det var nämligen vad jag var rädd för; att han skulle vägra och att mina behov skulle fortsätta vara otillfreds. Jag är på gränsen hela tiden, gränsen att ge upp, han finns där och stöttar mig till 100%, gör allt för att hålla mig flytande tills han hittat ett gemensamt boende. Han hade inte kunnat reagera på ett bättre sätt! Han är underbar. Inser sitt misstag och gör allt för att rätta till det och inte förlora mig. Mitt hjärta är så trött nu, var åter nära att kasta in handduken igår. Jag har ju väntat så länge och han har inte fattat trots alla gånger jag har pratat med honom.

Jag har dock lite förhoppningar nu. Det finns ingen annan än han som kan leva upp till mig :) han älskar mig så villkorslöst.