Systrar, hjälp mig nu!!

En del av vuxenlivet är väl att ibland får man faktiskt bara ta ett beslut och inte gå runt och vänta på någon sorts "gudomlig inspiration".

Du får ta det här beslutet själv. DU måste bestämma hur långt tid till du orkar vänta på att han ska vilja. Var går din smärtgräns? hur lång tid till kan du ge honom?

Sen när du beslutat dig för var din gräns går får du helt enkelt informera honom om den.

Det är INTE ett ultimatum. Ultimatum ställer man för att tvinga någon att göra något, och det är ju inte det du är ute efter. Men det är inte rätt att han ska besluta vad du ska göra med ditt liv, och om du inte känner att hanmenar allvar och vill gå vidare i er relation (och sammanboende och giftermål är så pass viktiga för dig) så måste du ju informera honom om det. Sen är det upp till honom om han kan anpassa sig till vad du behöver eller ej.

Antingen så har man en vettig anledning till att man inte vill flytta ihop, eller så är man bara lat/bekväm eller inte så intresserad. Han måste ju uppenbarligen tycka att det fungerar utmärkt som det är, och varför anstränga sig då???

Men du ska inte låta honom pilla sig i navel och filosofera i 10 år innan han inser att han nog aldrig vill bo ihop.. och då är du betydligt äldre och känner dig snuvad på några år av ditt liv.

kräv en tidsram! Han är vuxen och kan ta beslut!!

Då ser vi det nog lite annorlunda vad vi menar med "ultimatum" =)

Jag tycker att det är en viktig skillnad att
1. vilja ha något (tex bröllop) och ställa ett ultimatum för att genomdriva det, fast man egentligen inte är klar över konsekvenserna, tex att säga att "jag kommer lämna dig om vi inte gifter oss" fast man egentligen inte alls är så övertygad om det utanmest desperat vill få som man vill

eller

2. Att noga tänka över vad som är riktigt viktigt för _mig_ och vad jag behöver i mitt liv för att vara lycklig. Vissa saker kan man vara utan fast man inte vill, men vissa vet man att man inte kan tänka sig att vara utan.
Om TS tänker efter och fortfarande kommer fram till att ett samboskap/giftemål verkligen är så viktigt för mig att det inte skulle duga med att vara utan det, så tycker jag att det är uppriktigast att upplysa mannen om det. Det är en skillnad på att ställa ultimatum för att få sin vilja, och att berätta vad man behöver för att kunna stanna i ett förhållande.

Menar ni på fullaste allvar att ni aldrig någonsin har satt en gräns för vad som är okej och inte okej i ett förhållande? Om det gällde barn vad hade ni sagt då?? Om mannen säger att han nog inte vet om han någonsin vill ha barn, och kvinnan vill, ska hon lida tyst då för att hon inte får tala om att "jag vill skaffa barn, och det är så pass viktigt för mig att jag inte kan anpassa mig på den punkten".

Ultimatum ser jag som ett taskigt/illvilligt/beräknande sätt att få som man vill.

Att ställa krav på saker som man upplever som väldigt viktiga, så aviktiga att förhållandets giltighet hänger påd et, tycker jag inte är på samma sätt.

om jag får drista mig till att ge ett förslag... *hukar mig*

Var öppen och rak med att du tycker att det är jobbigt att åka och hålla på istället. Säg att han får gärna komma hem till dig, men att du faktiskt inte orkar med att åka såhär hela tiden. Men var ärlig, och strunta i att "spela svårfångad".

Dels för att det inte är särskilt snällt.¨
Dels för att det inte alls är säkert att han förstår din poäng.
Dels för att det finns en risk att han tolkar det som något helt annat, tex ett allmänt ointresse från din sida, och att det i slutänden slår tillbaka på dig.