trist stämning...

Nu måste jag skriva av mig igen här. Jag älskar verkligen min pojkvän men ibland är det jobbigt. Vi har bråkat lite av och till och för ett tag sedan var det en riktig kris men vi kom fram till att vi ville vara tillsammans för vi kunde inte tänka oss att vara utan den andra personen. Bra tänkte jag då är det löst. (Den största anledningen till krisen var att han plötsligt blev osäker på vår framtid m.m. men det löste sig.)

Nu sedan ett par dagar börjar han bete sig lite konstigt, är lite retlig och lättirriterad och inte speciellt kelig. Vi brukar vara rätt så keliga. Först brydde jag mig inte om det och var som vanligt ändå men nu har det gått ett par dagar och jag har frågat honom om det är något allvarligt men han menade att det inte var det. Han visste att han har varit sådan men inte varför typ.

Jag ska fråga honom idag när han kommer hem för jag vill inte gå runt och känna mig orolig att det ändå är något som han inte vågar säga. Ifall det är samma sak som innan (när vi hade vår kris) så vet han att jag inte kommer att stanna. Eftersom han inte säger något så inbillar jag mig ju allt möjligt. Jag trodde att det var något tillfälligt och struntade i det men nu har det pågått för länge. Därför är det dags att fråga ut honom ordentligt.

Det jobbigaste är att känna att det är något jobbigt emellan en själv och sin partner. Det är ju bara han som kan berätta vad det är, ellerhur? En tanke som slog mig var att han känner sig osäker men inte vågar säga det eftersom han vet konsekvenserna då... Vad vet jag. Snart vet jag förhoppningsvis (om han kan komma hem från jobbet nån gång).

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget men jag har så mycket tankar och känslor just nu så de måste bara ut!