Jag fick mitt första barn när jag var 25, fick en cellförändring, men inget gjordes.När mitt barn skulle födas så fick jag reda på att jag hade en cysta på ena äggstocken, och att det måste opereras, vilket jag gjorde när mitt första barn var en månad gammal.Fick ta bort ena äggstocken samt äggledaree, eftersom cystan var stor som en knytnäva. Fick mitt andra barn ca fyra år senare, när han var fem så fick jag besked om cellförändringar, konjicering gjordes, nu går jag på koll en gång om året. Det känns jobbigt,men samtidigt är man glad och evigt tacksam för dom underbara barn jag har och att jag ändå trots allt inte har fått det värre. tro mig, jag har gråtit många tårar, ibland har allt bara kännts för j-ligt.Man blir stark på något vis, men visst blir man nervös varje gång det är dags för ett nytt prov.Jag tror aldrig man vänjer sig...Barn kan du säkert få.Lycka till