Polyamorösa brudar?

Jag har inga problem med poly som livsstil, men ser tveksamheter med att öppna upp lagarna. När du TS har gift dig är du ju enligt lag skyldig att försörja din partner om det krävs, säg att han också skulle få gifta sig med en fjärde person som du (och er gemensamma flickvän) kanske inte gillar, då skulle du antagligen bli tvungen att försörja både honom och hans andra man/fru om bägge var arbetslösa - hur ser du på en sån situation?

Sen apropå pedofili som diskuterades tidigare i tråden; det är nog så att pedofili inte är samma sak som att tända på en icke byxmyndig, utan istället att tända på en icke könsmogen. En 25-åring som har sex med en välutvecklad 14-åring är alltså inte pedofil, men begår ett lagbrott eftersom 14-åringen inte anses kunna hantera sex än.

S-T

Nejdå, jag förstår hur du menar, men om flergifte vore lagligt så kan du ju inte själv bestämma vilka inblandade DU vill försörja osv, då blir det väl alla eller ingen. För om du är gift med B och B med C och B och C saknar inkomst... då måste du ju ge B så B klarar sig. Men då måste ju B ge hälften till C, och då klarar sig inte B i alla fall så då måste du ge B mer, och till slut försörjer du båda i alla fall. Det är så jag tänker.

Jag är väldigt tveksam till tvåsamhetsnormen, även om jag själv vill leva så. Hela grejen går tillbaka till en forntid där alla män behövde en egen fru som ingen annan rört, allt för att säkra faderskapet.

Barn skaffar man väl bäst med en kompis, till exempel. En som man kommer överens med och inte tjafsar med eller kanske gör slut med så som man gör med en pojkvän (och ja, jag har varit i en relation helt utan tjafs men den var ändå långt mer känslomässigt komplicerad än relationen till min bästa killkompis). Konstiga normer egentligen som säger att man måste vara kär i barnets pappa. Hur ofta tar inte kärlek slut liksom, och hur många ex vill man egentligen ha kontakt med?

Kärlek finns, absolut. Men förväntningarna på kärleken är kulturellt skapade. De behöver inte vara fel, men inte självklara heller.

Buslinna

Simone de Beauvoir.

Nej, helt säker går det ju aldrig att vara.

Det står faktiskt i äktenskapsbalken att makarna ska vara varandra trogna. Dock är det väl upp till var och en att avgöra vad som ryms inom begreppet, och det finns ju inte direkt nån straffskala.

Vad tråkigt att du har det besvärligt =(

Dum fråga kanske: Är det lika jobbigt att göra slut med henne som det hade varit om du inte haft honom? Jag menar, du blir ju inte ensam.

Intressant över lag faktiskt, hur många tvekar inte att göra slut för att de är rädda för att bli ensamma liksom? Du behöver ju inte vara rädd att det är av den anledningen som ni håller ihop iaf.

Ursäkta att jag spekulerar så här nu när du har det jobbigt.