Vill göra om det igen och igen och ig... (långt)
Då var man gift och mannen därhemma kan säga att han har en liten fru, en mycket speciell känsla. Jag har inte varit den flitigaste skribenten här men har hämtat många tips på vad man kan göra och inte bör göra så jag tycker att det kanske är dags att ge något tillbaka. Dessutom fick jag lite tröst här när det körde i hop sig med svärmor som mest och det var guld värt i det läget!
Hur eller hur så är det nu min tur att beskriva om det bästa dagen i mitt liv, för så klyschigt blev det faktiskt! Den 22 juli vaknade vi i Linköping till regnets smatter på fönsterrutorna. Vi tittade på varandra och konstaterade att det inte behöver regna i Vadstena och att det i så fall var upp till våra föräldrar att iscensätta plan B. Vi kunde inget göra mer än att fortsätta med det vi hade framför oss.
Daniel lämnade av mig hos min kompis Sara som turligen, för mig, är utbildad hudterapeut och superduktig med hår så hon fixade hela mig och det blev så snyggt. Blått på ögonen, rosa på läpparna och ett jättefint, enkelt diadem med delvis blåa pärlor från Prickig katt, här i Gbg. Daniel for i väg till sin syster, hämtade sin blivande svåger för moraliskt stöd, och sedan hämtade de min klänning hos min mamma och för dagen sömmerska. De handlade lite lunch och "mellis" för att sedan hämta upp bukett och corsage, allt medans regnet fortsatte att droppa.
Vid halv tolv hämtade han upp oss och Sara körde oss mot Vadstena medans vi åt lite lunch i baksätet. Är förvånad hur mycket jag fick i mig! Halvägs dit spricker molntäcket upp och solen börjar skina i kapp med våra ansikten. Behäver jag skriva att vi drog en lättnadssuck?
Väl framme kunde vi checka in på vårt rum och byta om där så inga b-planer behövdes nu heller. Sara nästan grät där på rummet för att vi var så fina... Därefter fick vi fatt i våra kompisar som ställt upp att fota oss och med dem i släptåg drog vi ut till vetefält, stenmurar och allt annat härligt på landet som passade som fotobakgrunder. Kan verkligen rekomendera att bli fotad av vänner, om de är tillräckligt bra dvs, våra gjorde att vi kände oss så bekväma så alla leenden ser naturliga ut och vi hade roligt. Nervositeten infann sig aldrig då...
När de sedan lämnade oss för att hinna byta om innan bussen med gästerna skulle avgå från stan och vi satte oss ned med vår "mellis", Yalla och kanelbullar, då blev jag nervös, kunde knappt sitta still och vi skulle vänta där ca 45 minuter innan det var dags att börja åka. Hua, vad hemskt det var! HUr eller hur så gick klockan och det var dags för oss att åka närmare vigselplatsen. En bit därifrån stannade vi på en häjd där vi hade utsikt över vetefält, blå himmel och Vätterns glittrande vatten. Gissa om det var en syn att se den röda dubbeldäckaren komma vajandes mellan fälten, då sa vi båda. - Det är nu det händer, fatta, det är nu!
När vi sedan svängde upp på gräsmattan, i vår gamla PV, framför alla gästerna och Daniel hjälpte mig ur då var det drömskt. Av olika anledningar blev vi stående där en liten stund längre än vi hade tänkt oss och det var räddningen, alla nervositet försvann i och med att jag kunde ta in allt där och då. Gästerna, Margareta vigselförättaren, hjärtat av stenar som Daniel och de övriga herrarna i hans familj hade lagt kvällen innan under körsbärsträdet och så Vättern, som var spegelblank! När händer det!
Vigselakten förlöpte väl med ingångstal av en nära vän som berättade "vår historia" som både är brokig och lång. Våra två valda sånger som framfördes av två enormt duktiga kompisar passade så rätt. Lisa Nilssons "Säg det igen" och Monica Zetterlunds "Nu är det gott att leva", lite allvar, lite skratt - precis som vi ville ha det. Efteråt for såpbubblor åt alla håll och gästerna var minst sagt varma efter att stått i solgasset. SJälv hade jag inte en tanke på det förrens efteråt då vi stannade kvar för lite efterfotografering. Då hoppade vi ur skor och strumpor och klev ned i vattnet för lite skojiga kort, oj vad skönt det var!
Sedan var det dags för mingel och bubbel innan värdparet, som bland annat guidat ut gästerna med lite historia om Vadstena och byggden, lämnade över till toastmastrarna som gjorde ett underbart jobb under hela kvällen. Maten var en succé, rökt vätternsik på kavring med öl och snaps till förrätt. Italiensk välsmakande buffé till huvudrätt och så citronbakelse på mandelbotten med säsongens sista östgöta jordgubbar och ett glas Limoncello till. Vår bordsplacering, som föräldrarna haft sådana bekymmer för inna, vi satt själva utan honörsbord men med två tomma stolar framför oss, fick så mycket beröm! Alla föräldrar hade det jättetrevligt vid sina bord, blanade med våra vänner och de två tomma stolarna stod inte tomma en enda gång från det att ett par började. En superbra grej!
Middagen höll på betydligt längre än vi räknat med på grund av att det var så många tal. Och när Sara som en av de sista höll sitt då kunde jag inte hålla tillbaka en tår, annars hade det gått ganska bra hela dagen. Vips var dansen i gång och första minibussen gick hem med första lasset gäster som var trötta. Sedan blev det nattamat och mera dans hela natten lång. Vi och våra föräldrar var de sista att lämna lokalen och då var det alldeles ljust ute och klockan var halv fem. Jag kunde inte fatta att dagen gått så fort, precis som alla säger!
Så om ni ska ta till er något enda av det jag eller någon annan skrivit här, så njut och var med, hela tiden! Stanna upp och ta in, ett par sekunder hit eller dit tycker ingen är konstigt men du blir tillbaka flyttad dit där du är. Jag lyckades med detta större delen av dagen och det är jag så glad för. Nu längtar jag bara efter att få se videofilmen med vigslen och alla tal på så att jag kan uppleva detta igen och igen och ige... :)