När jag träffade min sambo för första gången tyckte jag att han var helskum. Men dagen efter sprang jag in i honom igen och tänkte att det här kan nog ändå vara en riktigt vettig kille.
Senare den dagen blev vi tillsammans och har varit oskiljaktiga sedan dess.
Två dagar senare valde han färg på Bauhaus till mitt kök. Eftersom vi redan hade konstaterat att han så småningom skulle flytta in, så kunde han lika gärna få vara med och välja.
Sex veckor senare flyttade han in. Det låter kanske dumt, men vi har inte ångrat det ett ögonblick. Vi har det så himla bra ihop. Jag trodde att lyckan bara kom glimtvis, nu är jag superlycklig jämt. Sådär så det pirrar i magen.
Vi bestämde redan från början att vi skulle gifta oss. Vi pratade om det då och då och friade lite på skoj båda två. Sådär "Skicka saltet och by the way, bli min fru"
När vi hade varit tillsammans i sju månader friade han på allvar. Av någon anledning visste jag att han menade allvar den där gången.
Ungefär tio månader senare började vi faktiskt planera för att vi skulle gifta oss. Bestämde oss för att det faktiskt skulle hända och ungefär när.
(Hans mamma och pappa var förlovade i nitton år innan de gifte sig. De var gifta i ett år innan de skilde sig)
Nu har vi varit tillsammans i drygt två år. Och när vi gifter oss blir det ungefär tre.