Lungemboli

Hej

Min mamma fick blodpropp i lungan får ngr år sedan. Hon fick äta Waran ett bra tag efteråt. Läkarna sa att hon hade haft mega tur för den hade passerat hjärtat...

Inget vettigt svar på din fråga...

Hoppas du mår bra nu.

Kram

/Katta

Tack för omtanken!
Kramis

Hej du!
Jag förstår vad du går igenom!
Jag är 25 år och har haft lungemboli.
Vi kan gärna byta några ord om du vill?

Oj, det är ju inte roligt att drabbas av sådant så tidigt! Men du har ju ändå haft tur att det inte blivit någon full katastrof av det. Vet du om det finns anlag för hjärt/kärlsjukdomar i din släkt ? Vissa släkter har ju extra stor risk och då får man ju kontrollera extra noggrant. Du fick det inte som en följd av något annat - typ komplikationer efter olycka, operation eller liknande ?

Hejsan

Maria
Vad jag vet finns det inget sånt vare sig på mammas el pappas sida. Möjligtvis långt tillbaka... De ska göra en "utredning" efter 6 månader.

Lilla frugan
Hur upptäckte du det? Äter du med waran? Är du försiktig med din kost, tänker på K-vitamin? Hur mår du nu? Några frågor till att börja med ;). Upptäckte först nu att nån svarat. Hade nästan gett upp hoppet.

Kramis

Hejsan

Lilla frugan
Var tog du vägen?

Kramis

Hej Vioola!

Okej jag ska berätta min historia, hoppas det inte blir fööör långt :)

Jag har svårt att komma på NÄR jag kände smärta för första gången. Det började med att jag hade "tryck" över bröstet och bröstkorgen, och en "speciell" känsla. Med tiden vart det bara värre, kändes som ngn skulle köra en kniv rakt igenom bröstkorgen och ut på andra sidan. Men grejen var den att jag lärde mig att leva med smärtan, jag brukade tom "skoja" om det ibland att jaja jag har säker en propp i lungan. Men sen en dag fick jag ingen luft längre och svimmade. Först då tänkte jag att det kanske var dax att gå till läkaren. Jag tog mig till vårdcentralen där de sa att jag hade träningsvärk och skickade hem mig, men en känsla fanns att jag skulle åka till sjukhuset, vilket jag oxå gjorde. Jag minns att jag kom innanför dörrarna och förklarade problemet i entrèn, det tog ett par sekunder så sprag läkarna och jag fick lägga mig på en säng och de sprag till röntgen. Jag minns att jag tyckte att det var såååå pinsamt och jag sa till läkaren att jag kan faktiskt gå själv... men han bara att, näe nu ligger du där och hann inte förklara ngt.
Sen kom det ju fram att jag hade lungemboli och enligt läkaren hade jag max två veckor kvar, hade jag inte kommit in så hade jag varit död!

Jag låg helt tyst och fattade inget, jag fattade inte hur det kunde vara möjligt, varför just jag och hur??

Det var då allt det jobbiga började för mig, att bli frisk och bli frisk psykiskt oxå eftersom det lämnade en oerhörd rädsla kvar efter sig.

Jag fick Fragmin (sprutor) två ggr/dag i två veckors tid. Jag åt Waran i ca 1.5år.

Jag kände mig väldigt trött under tiden då jag åt Waran av anledningen att jag blödde hela tiden, jag hade näsblod flera gånger per dag, och överhuvudtaget fick man ett sår så var det väldigt svårt att få stopp på blödandet. Jag minns att jag åt väldigt mkt vitaminer och speciellt lever och sånt som innehåller järn.

Jag är helt frisk idagsläge men jag kan helt ärligt säga att det går inte en enda dag utan att jag "känner efter" om jag har ont eller om det sticker till. Jag vet att jag är HELT frisk men rädslan kommer nog sitta i för alltid.

De gjorde en utredning på mig och hittade inget fel. Så de kunde aldrig säkert ställa en diagnos, men de trodde att det berodde på P-piller.

Jag förstår verkligen vad du går igenom!
Hur känner du dig? Innerst inne, känner du rädsla eller känner du dig trygg om man säger så?

Jag tänker verkligen på dig och jag hoppas att din behandling kommer att gå väl och att de hittar anledningen till din lungemboli!

Får jag fråga hur du själv kände att du hade en propp? Åt du å-piller?

Mvh
Lilla Frugan

Hej

Jag vaknade en lördag och vet att det kändes som om jag sovit väldigt tungt. Men jag gjorde mig i ordning och gick ut för att shoppa. När jag gått lite kändes det som om jag sprungit. Jag kunde inte förstå varför allt var så ansträngande, jag kunde inte heller ta djupa andetag. Men jag trodde det var värmen och tänkte väl att det går över...

Det höll i sig i tre dagar och jag fick mer svårt att andas och det gjorde ont i bröstet. Och var verkligen helt slut. Allt var otroligt ansträngande. Kändes så underligt då jag vanligtvis har rätt bra kondis. Eller nja bättre än så iaf ;). Jag åkte tåg hem (7 timmar från skåne) men så länge jag satt ner gick det relativt bra.

Vägen hem var ett rent helvete, vet inte hur många gånger jag fick stanna i en backe jag vanligtvis nästan springer uppför.

Dagen därpå var min födelsedag, 3 okt. Jag gick ner till vårdcentralen för att få det avklarat och för att sen få äta tårta ;). Det första de reagerade på var att pulsen var uppe i 100 och jag satt bara.. Fick träffa en läkare och de gjorde ekg och tog blodprover med mera. Jag fick därefter en remiss upp till skukhuset på en gång. "Nu, va det första jag fick ur mig. Jag ska ju ut med min hund snart... Som svar tillbaka fick jag att jag skulle skynda mig till medicinmottagningen.

Jag tog bussen och när jag väl var där fick jag ta blodprover igen och göra nya tester. Det slutade med att jag blev inlagd för att göra en lungröntgen tidigt på morgonen. Rolig födelsedag...

Nästa dag blev jag skickad till Karlstad för en isotopundersökning. Väl där visade det sig att jag hade flera proppar i båda lungorna. Så det blev ambulans tillbaka till Arvika (för att dämpa läkarens ångest... ;) Fick ligga på sjukhus i två dagar till.

Det var nog inte förrän jag kom hem (utskriven) och läste om lungemboli på nätet som tårarna kom. Det kändes faktiskt bra att gråta ut. Förstod nog inte hur allvarligt det faktiskt är.

Men jag är faktiskt mycket piggare nu, visst känns det när jag går/springer i trapporna men jag är på god väg. Näsblod har jag bara blött en gång i hela mitt liv tack och lov, inget heller pga waranet (än så länge). Å inget sår som inte slutat blöda, ta i trä. Jag mår rätt bra i övrigt, psykist menar jag då. Har en kompis som stöttat mig, mamma och farföräldrar. Men visst ibland funderar jag ju. Frågan är hur trygg jag kommer vara efter sex månader då jag förhoppningsvis inte behöver äta blodförtunnande nåt mer...

Idag efter blodprovet ligger värdet på 2.0 så de börjar rätta till sig även där. Vet inte om jag har haft tur i oturen.

Läkaren sa att det är lite "underligt" att jag inte fick starkare och tydligare symptom då vissa blir jättesjuka, hostar blod osv.

Jag har ätit ppiller i 10 år utan nåt problem och jag har inget i släkten som tyder på att det skulle vara ärftligt. Men nån gång ska ju vara den första...

Kram

usch låter inte roligt! Och det är det inte heller! Vad konstigt att "du bara fick propparna", men som sagt ibland kan det bara hända. Hoppas de hittar felet och som tips, när du väl hart blivit frisk och slutat med Waran är det väldigt viktigt att du äter rätt sorts fett. Min läkare rekommenderade mig att äta Omega 3 tabletter, tre om dagen.

Jag hoppas att allt går väl och det är jätte viktigt att du har stöd av dina närmaste.

Lycka till med allt och berätta gärna hur det går i framtiden =)

Kram!