Hej
Jag har precis blivit utskriven från sjukhuset. Jag har lungemboli, dvs blodproppar i lungorna. Det är inte helt ovanligt men med tanke på min ålder, 26, så är det inte speciellt vanligt. Någon som har detta eller är frisk från detta och vill berätta?
Själv ska jag ta sprutor (fragmin) i tre dagar och äta waran som är blodförtunnande i sex månader.
Kramar
Tack för omtanken!
Kramis
Hejsan
Maria
Vad jag vet finns det inget sånt vare sig på mammas el pappas sida. Möjligtvis långt tillbaka... De ska göra en "utredning" efter 6 månader.
Lilla frugan
Hur upptäckte du det? Äter du med waran? Är du försiktig med din kost, tänker på K-vitamin? Hur mår du nu? Några frågor till att börja med ;). Upptäckte först nu att nån svarat. Hade nästan gett upp hoppet.
Kramis
Hejsan
Lilla frugan
Var tog du vägen?
Kramis
Hej
Jag vaknade en lördag och vet att det kändes som om jag sovit väldigt tungt. Men jag gjorde mig i ordning och gick ut för att shoppa. När jag gått lite kändes det som om jag sprungit. Jag kunde inte förstå varför allt var så ansträngande, jag kunde inte heller ta djupa andetag. Men jag trodde det var värmen och tänkte väl att det går över...
Det höll i sig i tre dagar och jag fick mer svårt att andas och det gjorde ont i bröstet. Och var verkligen helt slut. Allt var otroligt ansträngande. Kändes så underligt då jag vanligtvis har rätt bra kondis. Eller nja bättre än så iaf ;). Jag åkte tåg hem (7 timmar från skåne) men så länge jag satt ner gick det relativt bra.
Vägen hem var ett rent helvete, vet inte hur många gånger jag fick stanna i en backe jag vanligtvis nästan springer uppför.
Dagen därpå var min födelsedag, 3 okt. Jag gick ner till vårdcentralen för att få det avklarat och för att sen få äta tårta ;). Det första de reagerade på var att pulsen var uppe i 100 och jag satt bara.. Fick träffa en läkare och de gjorde ekg och tog blodprover med mera. Jag fick därefter en remiss upp till skukhuset på en gång. "Nu, va det första jag fick ur mig. Jag ska ju ut med min hund snart... Som svar tillbaka fick jag att jag skulle skynda mig till medicinmottagningen.
Jag tog bussen och när jag väl var där fick jag ta blodprover igen och göra nya tester. Det slutade med att jag blev inlagd för att göra en lungröntgen tidigt på morgonen. Rolig födelsedag...
Nästa dag blev jag skickad till Karlstad för en isotopundersökning. Väl där visade det sig att jag hade flera proppar i båda lungorna. Så det blev ambulans tillbaka till Arvika (för att dämpa läkarens ångest... ;) Fick ligga på sjukhus i två dagar till.
Det var nog inte förrän jag kom hem (utskriven) och läste om lungemboli på nätet som tårarna kom. Det kändes faktiskt bra att gråta ut. Förstod nog inte hur allvarligt det faktiskt är.
Men jag är faktiskt mycket piggare nu, visst känns det när jag går/springer i trapporna men jag är på god väg. Näsblod har jag bara blött en gång i hela mitt liv tack och lov, inget heller pga waranet (än så länge). Å inget sår som inte slutat blöda, ta i trä. Jag mår rätt bra i övrigt, psykist menar jag då. Har en kompis som stöttat mig, mamma och farföräldrar. Men visst ibland funderar jag ju. Frågan är hur trygg jag kommer vara efter sex månader då jag förhoppningsvis inte behöver äta blodförtunnande nåt mer...
Idag efter blodprovet ligger värdet på 2.0 så de börjar rätta till sig även där. Vet inte om jag har haft tur i oturen.
Läkaren sa att det är lite "underligt" att jag inte fick starkare och tydligare symptom då vissa blir jättesjuka, hostar blod osv.
Jag har ätit ppiller i 10 år utan nåt problem och jag har inget i släkten som tyder på att det skulle vara ärftligt. Men nån gång ska ju vara den första...
Kram
