När märker man av att man är...GRAVID???

Vad jag har uppfattat från min omgivning så behöver man minst 6-7 månader med sitt första barn. Man kommer att vara helt väck!

Själv hade jag funderingar över att jobba hemifrån ett par timmar i veckan men det bara skrattade några väninnor åt. "Ja, så brukar folk säga men det funkar inte". Jag har så svårt att släppa jobbet och ska jag ha någon som kör mina projekt vill jag absolut vara med och styra.

Dock är jag på en väldigt flexible arbetsplats där det absolut går att jobba hemifrån (förutom när man behöver träffa kunder) så det skulle gå...beroende på hur pass intresserad man själv är. När den där lilla pyret kommit så släpper man alla tankar på jobb och annat.

Här blir det inte heller tal om 50/50. Mannen vet knappt var det är samt att han tjänar dubbelt så mycket som mig. Rent ekonomiskt skulle det vara en jätteförlust för oss.

Så mycket vin jag har druckit i helgen så borde tanten hålla sig på ett oändligt avstånd! Hmmm...har hittills aldrig fått den för tidigt...så vi får se vad som händer.

Det finns alla sorters lösningar och varje par gör ju som de vill eller kan. Min kollega här har en man som är VD på ett stort företag och han skulle minsann vara hemma i ett halvår. Nu blev det inte så i alla fall...mycket snack.

Vi har inte pratat om vem och vad men jag tror inte min kommer att vara hemma i 6 månader. Så länge är inte ens mammorna hemma i Frankrike. Sen om han tar ett par månader eller vad som händer...det får vi se då? Först kanske man ska se till att bli gravid.

Page - starkspriten ska jag ta på lördag men då har nog redan tanten kommit !

Vårt barn (OM det blir något) kommer att bli trespråkigt. Jag svenska, min man franska och tillsammans pratar vi engelska. Bor vi här skulle jag kunna tänka mig att han/hon får gå i franska skolan. Skulle vi bo i Cannes så hade vi valt den internationella (eng) skolan.

Sen är det ju så även för min make att han inte jobbar på ett svenskt företag utan ett israeliskt/amerikanskt och jag tror inte hans chef har en aning om vad som gäller i Sverige.

Som sagt...vi får se den dagen vi har fått barn...för det verkar vara lättare sagt än gjort.

Vem är inte sur på pappa för att han inte ville ge sitt språkarv vidare. Att ha japanskan gratis hade inte varit helt fel. Har inte ens något japansk mellannamn. Han tyckte att jag skulle vara svensk. Fine, men jädrans vad dumt.

Ang att inte skaffa barn om mannen inte vill vara hemma. Det kan ju vara så att han vill vara hemma men att hans arbetssituation säger nej. Sen så har jag hört tjejer som säger att de inte skulle föda om mannen inte vore med på förlossningen. Ursäkta mig, skulle min man vara rädd för att se blod så skulle jag inte vilja ha med honom på förlossningen. Skulle då även oroa mig för honom som stod där svimfärdig och grön i ansiktet.

Nu vet jag att min man vill vara med men skulle han bli nojjig/nervös så skickar jag ut honom.

De flesta av mina väninnor har varit hemma i ett år med sina barn och sedan har mannen varit hemma i allt från 3 månader upp till 6 månader. De flesta pappor jag känner som varit hemma har tagit sommaren...förstår inte varför??...

Vickan - jag har jobbat i snart 19 år så om jag är borta i 1 år så dör nog ingen (jobbar ju inte inom vården direkt he, he). Min man har däremot pluggat mycket längre, är yngre än mig och mitt uppe i sin karriär.

Sen ville jag att vi skulle börja vårt gifta liv i Sverige dels för att vi har så bra mammaledighet samt närhet till min mamma. Hade vi bott kvar i Cannes hade jag varit utan jobb, ingen mammapeng, ingen svärmor etc.

Men som sagt...nu kan den där lilla knodden komma!!!! Nu är vi här, bor tillsammans, har bra jobb....och så blir man inte på smällen.