Hej!
Gifte mig för en månad sen. Helt underbart! Men allt känns som vanligt nu(förutom man är lite mer kär än vanligt 
). Hur känner ni som gift er nu efteråt? Har hört så mkt det ska kännas såååååå superspec, men det gör det ju inte...vilka förändringar märker ni?
Jag är inte gift än, men har absolut inte förväntat mig att det ska kännas annorlunda, varför skulle det göra det? *nyfiken*
Har personligen aldrig förstått det där med att det skulle vara superspeciellt bara för att man har gift sig...
Det superspeciella fanns ju där innan och det var ju därför man ville gifta sig så att man får leva så resten av sitt liv 
Fast igentligen så fanns det väl inget som hindrade en från att leva så för resten av sitt liv innan ett giftermål heller...bara båda har viljan.
Det enda som är skillnad är att man nu kan titulera sig som "fru, gift eller maka"
Nej jag har inte förväntat mig det,tycker det känns toppen som det gör redan,mest folk i omgivningen som tycker det ska vara "magiskt annorlunda" typ..gå in i ett annat stadie i livet m.m...mest nyfiken på vad ni andra tycker...
Ja.. ett annat stadie är det väl. Att gifta sig är väl ändå ett stort steg. Men jag tror att man gör det klivet redan när man planerat bröllopet/vid frieriet. Så när man väl är gift så är man redan "van" vid den speciella känslan.. eftersom man redan tagit klivet.
Jag sa alltid så här när folk frågade hur det kändes (vanlig fråga efter bröllopet men inte nu längre 1½ år senare...). De frågade om det kändes annorlunda, blivit annorlunda mm.
"Nej tack o lov! Det är precis som det brukar."
O menade då att det var så bra innan så varför skulle jag vilja att det kändes annorlunda efteråt.
Ingen skillnad alls! Tycker det e tokskönt att allt e tillbaka som vanligt igen. Det enda som e skillnad e väl egentligen att man ska komma ihåg å kalla han för min man istället för min kille....
Idag kände jag iofs av det lite. Min kille... å där ser ni - man menar jag... tävlar i bodybuilding och han ställde upp i luciapokalen idag och när dom ropade upp grabbarna i hans klass så ropade dom upp honom som Robert Blad... hujj det kändes lite speciellt - han har ju bytt efternamn till mitt...
Åh, fick du övertala honom till att ta ditt efternamn eller föll det sig naturligt? Verkar inte vara så många killar som vill byta...?
Vi hade tänkt ta ett namn som fanns i hans släkt först men det va så krångligt att släktforska fram det - vi visste att det fanns i släkten men inte vem som hade haft det.
Så då blev det så att vi tog min mammas flicknam istället - mest pågrund av mitt jobb - jag vill ha ett namn som sticker ut lite.
Det var inga större problem för han - men han e inte direkt någon "mainstrem" kille.
ps. jag hade bytt till mammas flicknamn så långt innan för att allt skulle gå igenom så det kändes som han tog mitt fast egentligen bytte vi ju båda...
Hej!
På lördag firar jag och maken ett år som gifta och det känns nästan mer speciellt än "den stora dagen". Vi har tagit oss igenom ett (av yttre omständigheter) ganska jobbigt "första år" och på i helgen ska vi bara skämma bort oss själva och åka bort. Jag är minst lika förväntansfull som för ett år sedan och känner mig smått nykär... (och egoistisk som är lättad över att det bara kommer att vara maken och jag).
