Jag känner igen situationen helt och hållet!!!
För några månader sen hade jag gett upp tankarna på bröllop. Min sambo hade aldrig sagt nej till att gifta sig, men ville inte ha en stor fest. Hade kunnat gått till Rådhuset för ett år sen....
Men det har ju inte jag velat, eftersom det känns som att gör vi det här, ska vi göra det på riktigt. Sen vad "riktigt" är, är ju olika för alla. Jag ville i alla fall ha en ceremoni där alla gäster kunde vara med och se när vi gifter oss, och sen ha fest efteråt.
Han ville absolut inte gifta sig i kyrkan, eftersom ingen av oss är särskilt religiös. Han vill lova mig, inte Gud....
Så i höstas hade jag nästan gett upp....
Men så, började vi ändå prata lite om det. Han bad mig ta fram en budget för vad ett bröllop skulle kosta, och nu:
Kyrka bokad
Herrgård bokad
Gästerna är 90 st och ska förhoppningsvis övernatta med oss allihop.
Helt plötsligt är det HAN som har tyckt att vissa lokaler är för "enkla", nu är det en av de dyrare HAN fastnat för och vill helst att vi har festen där....
Så ge inte upp, allt kan ändra sig.
Men jag tror nog inte att taktiken alltid är prata, prata, prata..... Det kan nog många gånger upplevas som tjata, tjata, tjata.....
Självklart måste man berätta vad man vill, men sen tror jag man kan ge det lite tid....
Det tog 1 1/2 år för oss, från att vi började prata till att vi bestämde hur vi skulle göra, men det är det värt! Hade inte velat stressa på honom, innan han kände sig mogen. Och hade inte velat springa till Rådhuset, och missa det som nu kommer ske i sommar!!!!
Lycka till!!!!!