:-(Gnälltråden är borta...men en ny här!

Behöver få gnälla av mig för nu har jag varit sjuk i snart 3 veckor.

Har fått lunginflammation orsakad av mykoplasma, och varit tvingad att ligga flera dagar på sjukhus bara för att blodet inte fått tillräckligt med syre. Och även fast jag fått rätt antibiotika så ger ju hostningarna inte med sig. Det är fortfarande tungt att andas... är så sjukt jävla trött på att vara sjuk. Vill bli frisk NU!!!!

Sen har ju min m2b också gått och blivit sjuk, så här ser ju ut som sju svåra år. Alla våra planer har ju gått i stöpet. Vi skulle fixa färdigt vårt kontor, som just nu ser ut som hej kom och hjälp mig.

Det gamla skrivbordet är nedmonterat men har inte kommit en centimeter närmare vinden. Snart kommer väl en av våra ibland jobbigt busiga katter att få skivan över sig för de kan ju inte låta bli och kolla om den går att klättra på.

Och så har vi våra Katt"astrof"er som bråkar vareviga natt. De kan vara jättegulliga med varandra, men så fort det blir kväll så ska de jaga varandra, bråkas, bitas och hålla på...

Och till slut min otroligt snälla men extremt jobbiga mamma... när i hela friden ska hon förstå att jag är över 30 år. Hon vägrar erkänna själv att hon har problem med att klippa navelsträngen. Det blir fel varenda gång jag berättar nåt för henne, ibland undrar jag varför jag säger nåt överhuvudtaget. Som nu när jag sa att det var lite jobbigt med andningen sen jag kom hem från sjukhuset (inte så konstigt med tanke på att till skillnad från ett sterilt sjukhus, så har vi 2 katter som hårar och att min m2b inte rört dammsugaren medan jag varit sjuk. Inte ens medan han själv fortfarande var frisk GRRRRR), hon börjar genast tjata om att jag ska åka till läkare. Jag förklarar att jag inte upplever att jag är så dålig att jag behöver det, men vad gör hon... jo hon ringer medicinakuten för min räkning och sen ringer hon tillbaka och säger att jag är välkommen dit... AAAAAAHHHHH, varför kan hon inte lyssna på vad jag vill!!!

Gud vad skönt att få gnälla av sig!!!

Jo jag förklarar men vad händer då.. jo då börjar hon störtgråta. Så får man jättedåligt samvete för att man sa nåt om det också...

Ibland känns det som att jag inte borde berätta nåt för mamma överhuvudtaget. Hon är sån expert på att få in såna där sylvassa nålstick också.

Som när jag, min m2b och mamma åkte förbi ICA MAXI, vi var på väg för att lämna av henne hos en väninna när hon kom på att hon behövde handla lite matvaror. Vi går där i lugn och ro och så fick jag syn på ett skrivbordsunderlägg för 60 kr. Ett sånt som jag och min m2b letat efter då vi håller på att göra om på kontoret, vi hade sett ett liknande som kostade över 200kr. Snabbt som ögat plockar jag ner ett i vår korg. Varpå min mamma kommer med en kommentar om att jag är så impulsiv och slösaktig och hur synd det är om min m2b som har en sån som mig.

Och så är det jämt, hon kommenterar allt även sånt hon absolut inte har att göra med. Och i 9 fall av 10 så är det nåt som är negativt om mig. Hennes favorit är ju att tala om hur lik min far jag är när jag gör nåt som inte passar henne.

Och säger jag ifrån, försöker jag markera en gräns, så kommer med automatik följande harang:
"Ja, jag duger inte, inget jag gör passar tydligen. Både du och din far har gjort det fullkomligt klart för mig. Jag klarar inte att smyga runt så på tå för dig, och väga mina ord på guldvåg. Jag kan inte hjälpa det, men jag är sån här, jag säger vad jag tycker"

Vad svarar man på det?

Samtidigt orkar jag inte säga adjö till mamma också. Jag har redan sagt upp bekantskapen med min far. Och den enda nära släkting jag har kvar är min mor. Utan henne så har jag ingen nära som jag har blodsband till.

Och det är likadant för henne, kanske är det därför hon har så svårt för att klippa navelsträngen. För att jag är den enda hon vet att hon har.

Budgetbrud både skönt och trist att höra att min mamma inte är den enda. Skönt att slippa vara ensam och trist att någon annan behöver ha det likadant.

Jag tror mitt största dilemma är att jag är så väldigt ensam. Visst jag har ju min älskling, men på väninnefronten är det på tok för dåligt.

Jag har väninnor, men de lever ju sina liv.

Jag har bara en enda som bor här i stan och hon har 2 små barn, den äldsta är 3 år och så håller hon på att plugga på högskolan. Vilket betyder att hon har fullt upp.

Min bästa väninna bor ca 15 mil härifrån och lever också ett väldigt aktivt liv.

Jag är rädd för att tränga mig på, så när det händer nåt så blir det lätt att jag ringer mamma och vips så har jag gett henne nåt att hugga på.

Det är precis som att jag aldrig ger upp hoppet, att jag hela tiden tror att nästa gång då blir det bättre.

Det värsta är att nålsticken, de elaka kommentarerna och kritiken har jag fått under hela mitt liv. Hon har undergrävt min självkänsla och mitt självförtroende så mycket att jag nästan inte har nåt kvar. Alltså har jag blivit otroligt beroende av andras bekräftelse, framförallt min m2bs. Jag vågar inte lita på mitt eget omdöme att jag gör nåt bra.

Och det är svårt att få nya väninnor när man är så rädd för nya människor att man inte vågar umgås med dem. Jag utgår alltid ifrån att ingen kan tycka om mig och det gör väl att jag inte tillåter att någon gör det heller. Med undantag av min m2b konstigt nog, han har på nåt knepigt vänster lyckats ta sig in och fått mig att tro att han faktiskt älskar mig. Även om jag själv har svårt att förstå varför.

Men tack vare hans kärlek håller jag på att nysta upp mitt inre och jobbar på att städa ut allt negativt min mamma säger om mig. Kanske kan jag också städa bort den röst hon planterat inom mig som dagligen talar om för mig hur värdelös jag är.

Jag vet inte varför mammor är martyrer... men jag är glad att min svärmor inte är någon.

När det gäller min mamma så tror jag att hon nog är skadad av livet. Hon har haft det tufft. Hon föddes i Finland mitt under andra världskriget och när hon bara var 3½ år gammal sattes hon på ett lastbilsflak bland andra barn och såg sin mamma försvinna i fjärran. Hon hamnade i Sverige, i en familj total olik hennes egen, och med ett språk hon inte förstod. Hon blev såsmåningom adopterad av den svenska familjen. Hon återsåg inte sin mamma förrän hon fyllt 17 år. Jag tror det har påverkat henne otroligt mycket. Speciellt att det i varenda brev som kom från finland stod att hon skulle vara tacksam, snäll och lydig mot sina svenska föräldrar.

Men oavsett så blir ju inget bättre av att man blir en martyr. Som jag ser det är martyrskapet ett sätt att kontrollera och manipulera sin omgiving och något man tar till om man är en svag och osäker människa.