Inlägg från: Taggtroden |Visa alla inlägg
  • Taggtroden

    Vackraste dikten

    Jag verkligen avgudar Björn Afzelius! Visserligen skriver man låtar, men han har alltid underbara texter! Här är mina tre favoriter:

    Så vill jag bli:

    Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind
    Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
    Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
    Och huden blev en fästning som inget släppte in

    Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
    Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
    Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
    Två tynande lanternor på havets ödslighet

    Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken
    Befruktas till att leva och älska själv igen

    Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben
    Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger
    Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård
    Och kunna fukta marken framför dej där du går

    Isabelle:

    Solen lyser i ditt hår
    Marken blomstrar där du går;
    Om du ber mig skall jag stilla vågorna
    Varje rörelse är sann
    Världen vilar i din hand;
    Om du ber mig skall jag vända floderna
    Isabelle

    Jag har gett dig detta liv
    jag har sett dig bliva till;
    Om du ber mig skall jag tysta vindarna
    Jag blir gårdagen för dig
    du är framtiden för mig;
    Om du ber mig skall jag släcka stjärnorna
    Isabelle

    Jag kunde svalka öknarna
    Jag kunde smälta isarna
    För en oersättlig stund i din närhet
    Jag kunde skingra skyarna
    Jag kunde lyfta slöjorna
    För ett svindlande bevis på din kärlek
    Isabelle

    Jag kunde svalka öknarna
    Jag kunde smälta isarna
    För en oersättlig stund i din närhet
    Jag kunde skingra skyarna
    Jag kunde lyfta slöjorna
    För ett svindlande bevis på din kärlek
    Isabelle

    Ljuset:

    Jag ser hur ljusen brinner ut;
    Jag ser hur varje liv tar slut
    De strålande bloss
    Som lyste för oss
    Tar slut
    De brinner alla ut

    Jag ser hur livet rinner bort;
    Hur tiden alltid är för kort
    Den ändlösa stig
    Som skulle bli mitt liv
    Tar slut
    Skall också nå sitt slut

    Jag stod vi det rytande havet inatt
    Och såg ut i rymdens evighet
    Och jag såg en svag men tydlig glöd;
    Jag såg att nya stjärnor föds
    Och fast det var natt
    Blev det ändå aldrig svart
    Där ute
    Tändes nya ljus

    Vi är en sekund i epokernas ström
    Men vårt liv är en oersättlighet
    Så innan min låga flämtar till
    Och skynningstimmen tiger still
    Vill jag vara ett bloss
    För de som följer oss
    En tid;
    Ett ljus på deras stig
    En tid;
    Ett ljus i deras liv

Svar på tråden Vackraste dikten