Ångst utan att varit otrogen

Ångest:

OM man har börjat glida isär och känslorna falnar så är min erfarenhet att det svåraste är att ta steget, när man väl vågat göra det så känns det riktigt "skönt" (missförstå mig rätt) även om det är sorgligt.

Joleen -> Jag förstår vad du menar. Det känns så jävligt för jag tycker verkligen om min kille väldigt mycket (även om jag kanske inte älskar honom på pojkvän/flickvän-sättet längre).

Hade varit så mycket enklare om han hade varit dum mot mig, eller om jag inte brydde mig så mycket utan bara kunde göra slut utan att ta hänsyn till honom. Jag skulle önska att det var lika lätt som när jag var 15.. Då kunde man göra slut och bli ihop och göra slut och bli ihop hur många gånger som helst utan att det blev så stor grej v det. Nu är allting så jävla allvarligt och komplicerat.

Ångest: Jag känner så sjukt starkt med dig just nu, för jag har börjat känna att jag är i nästan precis samma situation som du verkar vara. Och jag lider samma ångest som du. Sitter i skrivande stund hos en syster till mig, är och hälsar på i ettpar veckor och saknar inte min sambo alls (usch, ville knappt skriva det för det känns så fel) trots att jag vill göra det. Men sen när jag kommer hem kan vi ju ha jätteroligt ibland, vi är ju verkligen supernära vänner och allt, allt, allt. Jag vill inte förlora eller såra min närmsta vän men jag vill inte ha sex med honom heller.

Jag hatar detta för ibland så känns det ju inte såhär men sen när jag är borta så känns det såhär helatiden men sen så gör det inte det och sen så.. Vad gör man. :/ Jag hoppas att du kommer fram till något som får dig att må bra. Verkligen.

Legs -> Oj... Får jag säga att det är skönt att höra att jag inte är ensam, eller är jag taskig då? Vill så klart inte att någon annan ska ha det som jag, men..ja du förstår säkert vad jag menar. Hur länge har du känt så här?

Visst är det förjävligt att man kan skifta så från dag till dag? Hade ju varit lättare att veta vad man tycker om killen var dum i huvudet. Men när han inte är det då? Om det bara är så att man inte är kär längre?

Legs -> Kolla förresten i tråden "Hur vet man att man fortfarande är kär??" Där fick jag ett fint litet quiz som faktiskt hjälpte mig att synliggöra problemen för mig själv.

Ångest: (Legs fortfarande, bytte namn). Nej, du är inte taskig för jag kände precis likadant när jag kollade här i tanke att ställa ungefär samma fråga eller skriva av mig eller något. :) Har läst hur vet man att man fortfarande..-tråden.

Hm, jag har kännt såhär lite till och från. För en tid sedan svek min sambo mig rätt rejält, varefter vi liksom repade oss bra, jag känner att jag glömt och förlåtit. Men sedan den perioden (då det var väldigt jobbigt mellan oss sådär) har det kommit och gått. Sexlivet har kännts konstigt jättelänge, men jag har liksom gått och tänkt att det skall repa sig. Redan i slutet av förra sommaren/hösten kände jag att jag inte saknade honom så mycket när vi var borta, tyckte att han ringde lite mycket och var klängig och så.. Sen när jag kom hem igen blev allt peachy. Och det är det ju också egentligen, vi har ju jättekul tillsammans ofta. Och vi bråkar inte eller så heller.. Hm, vi gör roliga saker och skrattar tillsammans. Men det gnager i mig att jag inte vill.. Vara med honom så tror jag. Jag vill bara göra detdär roliga, se på film eller måla tillsammans eller spela alfapet, lite vänskapligt? Jag vet inte. Och sen blir jag bara så osäker på allt att jag sätter mig vid datorn och trycker bort honom. Sen får jag dåligt samvete. Haha, GUD, FÖRLÅT VAD JAG BABBLAR.

Men jag förstår precis hur du känner. Min sambo är ju helt sagolikt snäll och allting. Bara hm.. Irriterande ibland. Och inte så attraktiv mer, tror jag. :/ Jag vill bara kunna backa bandet och vara hans vän igen ibland? Det funkar ju inte och jag vet inte hur det ska gå då. Usch, vi borde flytta till Kina? :)

Skulle stå att jag kännt lite såhär till och från i mer än ett halvår nu, för att vara mer specifik.. Hm. Tror 9 månader. Men det har ju varit bra däremellan, bara aldrig lika 100 som annars, om du förstår? Det har varit att kämpa, mycket, men nu vet jag precis som du säger inte om jag vill kämpa med honom eller kämpa själv längre.. Vet verkligen inte alls känns det som. Hur ska man veta utan att prova alternativet? Och provar man alternativet så försvinner det nuvarande.. :(

Shit...är på precis samma ställe som båda er, Ångest och Allting! Men vi är gifta tom...har varit tillsammans i fem och ett halvt år. Men jag orkar inte mer snart!

En till här... Men jag försöker att tänka på det bara som en svacka, att det inte behöver vara så illa. För jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte ta ut något i förskott! Om vi har det bra nu, varför göra slut bara för att det just nu känns som att det inte kommer att hålla i framtiden? Så tänker jag.

Nu gjorde jag Forsfors' test. Det var bra, det belyste faktiskt mina känslor. Jag fick ändå inte så många a, och det beror på att flera av frågorna handlade om att dejta någon annan, och det har jag verkligen inte lust med. Haha, jag tänker mest på hur många dryga och läskiga typer det finns där ute... Så okej att det inte längre känns som det gjort förut, men han är fortfarande bästa alternativet för mig! (Och har varit det i 4½ år, vilket väl måste betyda något ändå?)