Dumpad

Jag har sån jla separationsångest, kan inte tänka mej ett liv utan honom i någon form, samtidigt som det kostar på så jla mycket att veta att han är så sugen på andra.

Har tappat koncepten totalt. En fråga bara; borde han inte ha berättat ?

Hm. Vad gör man om man fortfarande är kär då? Han vill gå vidare, men samtidigt tror jag inte att han räknat med att jag inte ska finnas där för honom. När jag är riktigt låg hoppas jag ju att han kommer att ändra sej...Varför fortsätter man då att umgås om man inte har känslor? Är det normalt att hålla handen o kramas när man gjort slut? Jag vet faktiskt inte-har aldrig gjort det här förut?

Ok. D är så svårt bara. Jag vet ju att jag aldrig skulle klara av att ha kontakt m honom när jag vet att han söker nya relationer. D känns för stort- att vi aldrig ska ses igen- jag kan inte riktigt hantera det. Det känns som man står på ett stup o balanserar. Men ni har väl rätt- jag måste hitta ett liv utan honom.

Det är väl det jag vill..att han ska sakna mej som fn och ångra sej bittert. Sen är det väl så att jag inte heller innerst inne vill tillbaka till en relation där jag på senare tid kommit i andra hand. Jag antar att jag får glida lite på att jag tror att han kommer att tycka det är jobbigt att inte "ha mej". Jag fattar ju också att i längden kan man inte ha kakan o äta den. Jag vill inte vara någons "trygghetslösning".

Jag trodde vi var så jla speciella, att han flyttade hit för min skull o det skulle ALDRIG krascha. Fn vad naivt. Förhållanden kraschar ju hela tiden. Så är det ju bara. Grymt men sant. Livet är faktiskt grymt- och orättvist.

EN annan fråga; jag upplever att jag varit enormt generös mot honom. Alltså stöttat o ställt upp o grejat, han åkte till sitt hemland varje sommar o lämnade mej i 10 veckor utan att bry sej, han ville flytta isär till en annan stad för han tyckte den staden var bättre o jag sa ok o åkte till honom varannan helg. Jag trodde att man skulle vara flexibel o generös i ett förhållande, men vissa jag pratar med säger att man INTE ska vara det, för att det riskerar att bli som mellan oss, att ena parten tar det för givet? ÄR det verkligen så krasst? Vad säger ni? Måste man hela tiden passa sej så att man inte blir den som "ger mer"?

Tack för alla kloka svar.

jag undrar om det är typiskt tjejigt att vara sån, generös och flexibel. att tänka, "hur känner han nu" och "vad tänker han nu" och analysera allt. Han har ju aldrig gjort det. Man har behövt nästan skriva ner hur man känner och stämpla det i pannan på honom o han fattar ändå inte. Som nu när jag kraschat ihop ordentligt så vet jag ju att han inte fattar hur jag känner och varför. Det är så jla frustrerande. Jag önskar jag vore som han så slapp man bry sej ö huvud taget. Bara klippa av liksom.

Som svar på kommentarerna ovan, så har jag kommit fram till att jag nog inte kommer att kunna bryta helt m honom, men jag måste hitta en nivå på det som inte gör ont. Det finns en del av mej ( 10%) som ser honom som en vän. Idag kommer han hem från en långsemester o den delen av mej är jättenyfiken på hur han har haft det, som en vän. Jag hoppas att den delen växer sig större med tiden.

Pratade igår med en kompis som sade att för henne tog det 2 år att kunna ha kontakt med sitt ex utan att få andnöd. Är det ngn som känner igen det?

Jag vet att jag är jligt speciell för honom, o det är också svårt att ge upp det. Man vill vara den som betyder mest i hela världen för nån, och jag vet att jag gör det för honom. Fast bara som kompis såklart. Man är ju ego, helst vill man ju att alla ska gilla en. Jag har iallafall en person, även om han inte gillar mej på det sätt jag vill.

Svårt!!!!

Jag kan tillägga att jag har börjat med detta också. Jag är helt desperat över att fylla mitt liv med nya människor som gör att jag kan fokusera på annat. BLir lite rädd för att jag är så desperat men samtidigt känns det som den enda medicinen. Jag är inte ALLS redo för att träffa ngn ny, men behöver känna mej uppskattad. Vet inte riktigt hur jag ska fixa det här, men jag ska försöka iallafall.