Lady o Lufsen?

...och inte är jag snabb i fingrarna heller...

Nämen! TheBride- du är här!

JUBEL ALLA!!!!!

Kan jag hjälpa dig?

Vad kan jag hjälpa dig med?

Aha...är din mamma sjuk i cancer?

Min pappa har också cancer och är dålig så jag vet precis hur du mår!

Vill du prata om det?

Skäms inte! Det är inget att förebrå sig för!

Hur mår din mamma- behövs du/ni på sjukhuset?

Finns det chans att hon klarar det här eller har den spritt sig till organ som inte är operabla?

Åh...jag skulle vilja ge dig en riktigt varm kram just nu men kan bara skicka över en här...

Min mamma dog för dryga tretton år sedan och min pappa är nu jättesjuk...

Jag känner igen alla dessa malande tankar och lama försök till att psykiskt förbereda sig- eller försöka förbereda sig, i alla fall...

Jag tror också att din mamma vill att du ska ha din möhippa och hinna gifta dig...och min övertygelse är att ni båda kommer att må så himla mycket bättre om ni pratar och gråter tillsammans över detta!
Du är orolig för henne och hon är lika orolig över dig- det lovar jag...

Håll kvar känslan av det goda du fick ut av våran gemensamma förbannelse!!!

Det spelar ingen som helst roll...tyvärr kan man få tio, femton år på sig till förberedelse och det är ändå inte nog...det är ALDRIG nog!!!

Får man vara så fräck o fråga hur gammal du är?

Du behöver inte alls tuffa till dig!!!
Gråt, gråt och gråt igen...gör det du anser blir bäst för att orka!!!

Själv fick jag en noja och sparade min mammas hår som hon hade i sin borste...jag ville bara behålla något som var HON, jag sparade även hennes favoritläppstift- inte för att använda utan bara för att jag var rädd att jag skulle glömma bort hur vacker hon var...
Man gör det som känns bra just här o nu...för att orka, för att läka.

Varje bakslag blir ju ett kvitto på att det närmar sig...Jag är precis likadan och jag är helt övertygad om att det är helt normalt så klandra inte dig själv för mycket...

Av egen erfarenhet så kan jag lova dig att man ALDRIG kan glömma men man lär sig leva med det...leva med att vara anhörig, leva med att vara drabbad av sjukdomen men man lär sig också leva med döden...

TheBride:
Jag finns här så gott som dagligen och jag skulle önska att du hör av dig igen!!!

Försök att glädjas åt morgondagen för det kommer också att glädja din mamma. Berätta för henne- om du kan- att det inte känns bra. Hon kommer att be dig gå på möhippan och ha roligt, tror jag.

Att befinna sig i sorg betyder INTE att man måste förkasta andra känslolägen i livet!!
Man kan lätt få för sig att man inte sörjer på "rätt sätt" bara för att man njuter, skrattar, känner sig lugn eller är nöjd...Om ingen annan dömer dig så gör inte det själv...Du har ingen att stå till svars för och du sörjer på ditt eget sätt!