Ryggskott säger du... Han kanske även hade tungskott 
Fru Hilde skrev 2007-09-25 22:41:46 följande:
Näää, nu ska även fru Gable logga ur. Sängen lockar.
Förresten, tråden dör snart! Vem startar en ny??
Jajokanskeintenej?! Tog förgivet att tråden dör efter 3 månader. Det kanske inte är så längre?
Tror du vi hamnar i källaren? Vi är väl på rätt ställe?! Vi har ju träffats och ska träffas igen...
Undrar just vem som blir moderatorer här. Jag har INTE anmält mig.
Jojo, men vi måste vara beredda! Dagarna går fortare än man anar, har jag märkt.
Det är torsdag idag eller hur?! Är helt dagvill. I natt vaknade jag vid 2-tiden, gick en sväng i lägenheten, tittade på fullmånen genom fönstret, drack lite vatten. Gick och la mig igen. Fortfarande vaken 2 timmar senare. Funderade på att kliva upp och äta frukost, men bestämde mig för att hoppa det. Gick en liten sväng i lägenheten. Hörde tidningsbudet komma.
Lyckades till slut somna vid 5-snåret. Varför håller jag på så här?????? JAG BLIR TOKIG SNART!!! Och det är inte dags för sjukhusbesök än.
*muttrar* jag börjar tröttna på dom här hormonerna.
I går STORTJÖT jag för maken sa att han inte kunde förstå hur bebisar kan få in bröstgården i munnen när de ska amma. Bebisarna var ju så små och bröstgårdarna kan ju vara stora (vi har sett amningsfilm på föräldrakursen).
Jag grät och grät och grät. Han tyckte ju att MINA bröstgårdar var groteska!!! Det var ju självklart så han menade och hur i hela h-vete kunde han vara så okänslig mot mig?! Jag tyckte han var en riktig gris. Nu skulle jag ju aldrig mer kunna visa mig naken för honom för jag var ju så ful!!
Det tog en bra stund innan jag lugnade ner mig nog mycket för att förstå att han menade inte mig, utan i största allmänhet. Han hade alltid trott att de bara sög på själva bröstvårtan och ingenting mer. Han lär nog aldrig mer lufta såna funderingar i min närhet.
Jag börjar bli lite trött på mig själv. När slutar man bete sig så här irrationellt?!
Hur mår du Hilde?! Är du fortfarande förkyld?
Hilde, nu får du förlåta mig men jag var tvungen att skratta. Det är ju så där det känns. Å ena sidan är det ju fantastiskt vad man genomgår just nu, men å andra sidan känner jag inte igen min egen kropp och tycker att det är jobbigt med bristningar på brösten och att de har blivit stora och hängiga.
Tja, vad än våra husband säger och gör så blir det nog fel
Jag har försökt förklara för honom att det beror på mina hormoner och att jag reagerar starkare nu än vad jag annars gör. Jag tror helt ärligt att han inte längre vågar öppna munnen för han vet ju aldrig vad som triggar igång mig. Han längtar nog väldigt, vääääääääääldigt mycket till förlossningen
