Får ingen hjälp. Övergiven och ensam.

Hej
Vad tråkigt att höra att du inte fick någon hjälp. Jag har själv haft, som jag vill uttrycka det "problem med maten", men är nu helt "frisk".

Jag har bara dåliga erfarenheter från ätstörningsvården och jag villl rekommendera dig att söka dig till en bra psykoterapeut. Vet inte var du bor, men St Lukas finns på flera orter i Sverige och där har jag fått fantastiskt bra hjälp. Naturligtvis beror det mycket på personkemin, man kan pröva sig fram, till slut hittar du rätt person. Terapin är en stor del i tillfrisknander, att få prata om allt som ligger bakom det störda beteendet: livssituation, identitetsproblem, dålig självkänsla, existensiella frågor osv. Gör du inte detta grundliga arbete är risken stor att även om du får bukt med ditt ätande så mår du inte bra och du flyttar över allt till ett annat område i livet (alkohol, shopping eller vad det kan vara).

Den andra delen är att faktiskt arbeta aktivt med ditt ätbeteende. Här tycker jag att det inte finns så mycket kunskap i Sverige än. I USA har man kommit mycket längre med det så jag rekommendera dig varmt att faktiskt arbeta på egen hand med hjälp av den litteratur som finns, framförallt en väldigt praktisk och handfast bok som heter Intuitive Eating av Evelyn Tribole (finns att beställa på Adlibris). Här finns också lite information:
www.intuitiveeating.com/

När man utvecklar en ätstörning sätts de naturliga mekanismerna för ätandet ur spel, dvs man ignorerar mättnads- och hungersignalerna. Istället tar det kognitiva och emotionella över, tankar och känslor. Man kanske äter efter ett schema, har vissa principer för hur mycket man får äta och när. Man förbjuder sig viss mat, äter kopiöst när man är ledsen eller stressad, straffar sig sedan med svält osv.
Det viktiga är alltså att återinlära det naturliga ätandet igen, att frigöra sig från sina tankar och regler och frikoppla sina känslor från sitt ätbeteende. Man skulle kunna säga att man lär sig att äta som ett barn eller ett djur, helt utifrån sina inre signaler, vad kroppen behöver. Först då är det möjligt att skapa en balans.

Just vad det gäller hetsätning handlar det oftast om att man underskattar sitt energibehov, äter alldeles för lite tills kroppen säger ifrån med en vargahunger! All den kontroll man haft tappar man totalt, kroppens behov bryter igenom kontrollmuren.

Det finns oerhört mycket spännande att säga om det här. Om du har frågor eller behöver lite stöd får du gärna höra av dig!

Jag måste bara inskjuta att jag inte tror att det är bra att sätta upp "regler" om att äta på bestämda tider. Regler funkar oftast kontraproduktivt. De flesta med ätstörningar har ett väldigt fast regelverk som styr ätandet, hetsätningarna är ett slags uppror mot dessa regler eftersom kroppen inte är menad att styras på det sättet. Resultatet blir alltså att man kollapsar för sina regler, dessutom mår man dåligt över att man inte klarat av att hålla sig till "planen" och en ond cirkel uppstår.

Det är inte självklart att kroppen vill ha mat på förutbestämda tider, änn mindre kan man på förhand veta vad och hur mycket kroppen vill ha. Jag förespråkar istället en metod som innebär att man KÄNNER efter. Tänk på barn och djur, de äter i jämna intervaller och håller en bra balans mellan energiintag och energiförbrukning. Vi människor sätter det här naturliga samspelet ur spel när vi vill styra för hårt över vårt matintag. Kroppen har en egen visdom som man måste våga LITA på!

Ursäkta mig Loanne, men du har verkligen ingen anledning att vara otrevlig.

Jag talar ur egen erfarenhet eftersom jag själv hade en ätstörning i sex år och det är min fasta övertygelse att kroppen har en självreglerande förmåga. Det finns utvecklade, vetenskapliga metoder för att arbeta utifrån detta synsätt. Tillexempel använder man en hunger- och mättnadsskala. Jag föreslog Snowsee den här metoden eftersom hon uppenbarligen inte har en så grav ätstörning så tillvida att hon svälter sig så illa att kroppen tar allvarlig skada, och då, precis som du skriver, förlorar viktiga förmågor.

Att skriva matdagbok, blir precis som Snowsee skriver, ett kontrollinstrument. Man fastnar lätt i mängder och kalorier och anna räkning.

För att skapa ett långsiktigt hållbart ätmönster tror jag på den modell jag förespråkar. Det är inte den gängse metoden i den svenska ätstörningsvården - vilket jag också var noga med att peka ut, utan denna metod har framförallt växt fram och fått fäste i USA.