Får ingen hjälp. Övergiven och ensam.
Jag har sen i Mars haft problem med hetsätning, har berättat det för sambo och familj men inte velat söka hjälp än men...
....i förrgår tog jag mod till mig och mailade till Ätstörningsenheten och fick svar igår. Enhetschefen som svarade på mailet tyckte att jag skulle ringa och få en telefontid för att prata med en av deras behandlare. Bra tänkte jag. Ringde idag och fick en teltid kl 13 för att prata med en behandlare. Har varit jättenervös fram till kl 13 då jag ringde dit igen.
Då visade det sig att kvinnan jag skulle prata med hade fått förhinder och jag fick prata med en manlig sjuksköterska i stället.
Jag fick börja berätta om vad jag hade för "problem", sa att jag hade börjat hetsäta i mars efter att ha börjat gå ner i vikt i januari. Berättade att jag blivit medlem här, och att jag ätit en del Naturdiet (vilket han inte ens visste vad det var). Fick berätta vad jag kunde äta en vanlig dag och hur det kunde se ut när jag hetsåt och så frågade han en del om min vikt, min syn på min kropp och vad som orsakade hetsätningarna.
Sen började han prata om att jag inte borde hetsäta (Nähä??) och att jag måste äta mer, att jag borde lämna Viktklubben osv och att de inte kan hjälpa någon med hetsätning. Han sa att de inte kan hjälpa någon att bli frisk från sin hetsätning som inte är beredd att gå upp i vikt igen. Och att de egentligen inte gör ngt åt det utan att jag måste fixa det själv. Tack för den! Var nära att börja gråta i telefon då..
Han frågade också vad det var jag egentligen ville ha hjälp med? Ja, att sluta hetsäta, få ett normalt förhållande till mat igen och kunna äta normalt. Ja, men det är inget vi kan göra här, det måste du göra själv. Ta hjälp av din sambo och sin familj eftersom du har berättat för dem.
Är så besviken just nu.Storgrät när jag la på luren. Kastade bort en timme på ingenting, jag trodde faktiskt att jag skulle kunna få hjälp där. Men nej då.
Jag sa till honom att jag kanske borde gå till en dietist för att få hjälp och då sa han typ att ja, det kanske är en bra idé och jag frågade var man kan kontakta såna. Och då sa han att det finns på sjukhuset men att jag nog bör kontakta min vårdcentral i stället. Jaha?
Besviken och ledsen på vården. Nu var jag villig att söka hjälp men jag får ingen. Känner mig övergiven och ensam. Och tårarna rinner...
