Får ingen hjälp. Övergiven och ensam.
TS
Åh vad jag känner igen det där. När världen rämnade och jag trodde att förnuftet skulle fly sin kos så vände jag mig till psykiatrin för att kanske kunna få lite stöd av en utomstående som kunde vägleda mig in på nya banor.
Men det är så finurligt ordnat ser du att man helst ska vara frisk för att orka vara sjuk. (Nej, det är inte bara tanter och farbröder som hävdar detta).
Till slut fick jag min hjälp, och jag hoppas du får det också.
Den där sortens mesproppssvar vill man inte ha när man äntligen lyckas fatta modet och jävlaranamman för att faktiskt be om hjälp!
Jag vill råda dig att försöka igen.
Fattar inte att korkskallen inte begrep vad du talade om; Naturdiet känner väl varenda människa till och vad TRODDE han att du ringde och ville ha hjälp med? Hallå, Goddag Yxskaft!!
Jag ilsknar till när jag läser det du skriver i trådstarten, över den flata inställningen till någon som vädjar om hjälp.
Även om din familj och din pojkvän må vara hur goa och villiga att ställa upp som helst, så är de med det inte nödvändigtvis utbildade att hjälpa människor med den här typen av självdestruktivt beteende.
De kan stötta men man kan inte kräva att de ska ha samma erfarenhet som en utbildad person som arbetat med ätstörningsproblematik under lång tid har införskaffat sig.
Det begriper ju förmodligen den du talade med också, om han tänker till lite.
Jag förstår att man kan tappa sugen och deppa ihop, men var din egen lyckas smed och ge för allt i världen inte upp!!
Ring igen, ring någon annanstans, finn någon som stöter på den administrativa kvarnen när den stannar upp...
ge dig inte.
Ge dig aldrig!
